Ossler lämnar alltid öppningar för fantasi och
drömmar vilket passar mig väldigt väl. Med sin nya platta ”Ett Brus” så
ställer han upp med en något reviderad laguppställning, Cristian Gabell
på trummor är kvar från plattan ”Krank” (tack och lov, för detta är en
av Sveriges mest intressanta trummisar) men sedan toppas laget av Conny
Nimmersjö, en inte helt okänd gitarrist i t.ex. ”Bob Hund” och ”Rockis”
Ivarsson på bas som troligtvis inte heller behöver några närmare
presentationer. Men andra ord, denna gången ställer man upp A-laget på
planen. Själva planen är också intressant (om man nu får kalla en studio
för plan), plattan spelades in i den anrika studion ”Hansa Tonstudio” i
Berlin där bland annat artister som Iggy Pop och David Bowie har spelat
in musik.
Jag skriver detta direkt vid första
genomlyssningen, vilket kanske är lite orättvist men samtidigt jäkligt
ärligt, några av låtarna har jag redan njutit av på MySpace och även
live på Helsingborgsfestivalen
Öppningsnumret ”Svinbesättningen”
är en lugn instrumental historia men massor av bottnar som direkt får
fantasin att skena iväg (för mig kan det bli årets julsång fast jag vet
att mina m3-kompisar kommer att klaga högljutt, men funkade det att
förgylla julhelgen med ”Klister i Rumänien” så kommer även denna att
platsa).
Många av låtarna andas industriell skönhet (var
fick jag det uttrycket ifrån?) och får mig att rysa på ett klart
njutbart sätt. Vi lotsas runt i slutna rum som får mig att måla upp inre
bilder som man ibland hest slipper och absolut inte vill dela med sig
av. Spännande, men ibland otäckt påträngande.
Borra hål låter för mig mycket gruva med pumpande
industrikomp. Härliga surrealistiska vändningar återigen fantastiskt
vackert arrangerat och med en känsla som saknar motstycke i Svensk musik
.
Sedan är det dags för en lugn, bluesig låt
”Svartare än blå” med underbara vibratosound. Fan, jag skulle vilja
dansa sista dansen på Gisleparken till denna låten. Bizzart? Jajjamensan!
Låten ” Elvis på institutionen” böjar nästan som
”Svartvattenfeber” på speed, den börjar alltså bra och resten gör en
heller inte besviken. Som vanligt text som lämnar en hel del åt
lyssnaren själv, genialt.
Ett brus lugnar ner plattan på ett harmoniskt sätt.
En finstämd ballad mitt bland det myckna industriella dånet, detta är
extremt välplacerat.
Nu går vi in i dimman med ”Lergraven”. Inledningen
matchas med den vackra balladen i låten innan. En otäck och vacker
historia (?) som får mig att tänka på en av mina tidigare favoriter från
förra plattan, ”Ingen visa”. En stegrande låt som blir allt starkare
både musikaliskt och poetiskt .
Nästa spår (heter det så på en CD?) låter
sporadiskt lite mer lättillgänglig, kan detta vara nått för Radio RIX?
Nä, det är betydligt bättre än så. Den låter dock INTE som ”fyra tyska
hundar i en oljetank” trots de insamplade Italienska operastroferna.
Plattan avslutas med den minimalistiska ”En
förlorad vals”. Denna vackra valsmelodi kommer troligtvis aldrig spelas
på Västerhagens gammeldanskvällar men visst blir man lite danssugen.
Önska er denna platta i julklapp och be tomten
stoppa ner den i säcken (igen)! Den är suverän.
/Isac
|