27 januari –
NIORO – DIDIENI – 30 mil
Då stiger jag upp kl. 5.30 i « griots »
stämning. Jag föredrar det
än muslimska bönen. Jag ska till bilen. Lite krångligt att
köra ut ur gården. Och on the road till Mauretanien! Det är
natten och lite sval. Mitt fönster är fortfarande totalt öppet.
Det är ganska trevligt. Under de 6 mil kommer upp dagen. Det är
fint. Några går redan till åkern. Och kvinnor med en balja på
skallen. Jag älskar allt detta. Jag älskar den här stämningen.
Jag kommer fram till gränsen, ser ingen. Jag
stannar på sidan Mali. (Vi
tog ett visum för bara en ingång i Mali då om jag ska ut ur Mali
skall jag behöva fixa ett annat visum,. Tror jag.) Jag går
fråga till tulltjänstemännen men dem vet ingenting. Shit! Dem på
sidan Mauretanien. Jag skickar SMS till Danielle. Dem kommer on
40 minuter svarar hon. Då har jag tid för att observera tullens
hus. Imponerande. När jag kom några sov ute. Några andra i ett
tegelhus halva sönder. Dem kokar kafé på en eld bredvid sängen
som ligger ute. Jag röker och skriver
Jag tog dem där bilderna i
hemlighet.....Tullens hus
På höger, bil försäkrings byrå. Däckarna är
gränsen.
Sovrummet. På höger några andra sängar
Plötsligt kommer den röda Mercedesen som
bogserar Nevadan. Den stoppar ett par meter framför ståls faten.
Jag går fram. Cunégonde undrar om jag har croissangerna med mig.
Herregud ! Hon har humor! Första gången sedan början....men det
är iskallt ändå. Hon gnäller att Mercedesens motor ska gå
sönder. Hon och Danielle går in tullens hus. Jag föreslår till
Marcel att jag kan ta över och bogsera Nevadan. Svaret är mer än
undvikande. Då, jag bryr mig inte.
Jag beskriver lite Nioro och preciserar väl
att det inte finns någon bensin station mellan Nioro och gränsen
och att vägen är platt, för att svara på Marcels frågor.
Sen ger jag mina bils dokument till Marcel för
att fixa bil försäkring för mig.
(Jag hade totalt glömt dagen innan). Men som vanligt alla går ut
utan försäkring. För dyrt! Vi skall se i Nioro.
När allt är OK, sticker. Familjen X’s bil
bogserar Nevadan. OK, inga problem med mig. Vi stoppar hundra
meter efter gränsen. Jag kommer ihåg att på Nioros ingång finns
tullen där man måste betala bils skatt och att det är i
nerförsbacke. Jag går fram till Das Fuhrer för att snällt
informera henne. Oh helvete! Vilket fel jag gjorde! Jag hinner
bara säga « du när vi kommer fram till Nioro..... » och,
vlan, den hysteriska skitstövel gör en attack. Hon vrålar på mig
” JAG TÄNKER INTE KÖRA TILL NIORO! JAG STOPPAR PÅ DEN FÖRSTA
BENSIN STATIONEN! OCH DET ÄR JAG SOM STYR
(jag ser inte sambandet,
jag har aldrig tänkt styra nånting!) OCH DU VAR INTE MED
IGÅR KVÄLL…OCH BLABLABLA…. Houla! Lika bra att åka in i min bil
innan att min näve landar på hennes näsa och gör afrikanska
näsborre mitt i hennes ansikte.
Vi kör igen. Senare skall jag informera Marcel
att om hans fucking brud pratar en gång till med mig som hon
gjorde skall han behöva en liten sked för att plocka henne. Och
ber honom att skicka vidare informationen. Det skall han aldrig
göra. Men ärligt talat undrar jag varför jag åkte tillbaka till
gränsen.
Vi gör de 6 mil till Nioro på ett sträck. Jag
ler i bilen. Nioros
ingång. Vi stoppar vid polisen. Ett gäng pojkar springer till
oss. Dem ser mig och närmar sig min bil. Jag är glad att se dem
och jag hoppas att det skall irritera Das Fuhrer. Vi kör ner
till tullens kontor. Malik passar min bil när vi går in för att
betala bils skatt. 15 euros. Of course säger diktatorn att hon
inte skall betala. Som jag är sist att fylla blanketterna
försöker sticka diskret Cunégonde och Danielle men tullens
sekreteraren ber dem att inte glömma lämna pengarna. Den
skitstövel skaffar en löjlig ursäkt och dem går ut. En stund
senare kommer Danielle tillbaka och hon betalar för bägge två.
Cunégonde vågade inte återkomma.
Redan finns folk omkring bilarna. Vi måste
sälja Danielles. Diskussionerna börjar. Men vi måste till
försäkringsbyrå. Malik kommer med i min bil. På försäkrings
kontor är priset för högt, naturligtvis, enligt Cunégonde och då
Bestämmer HON att vi skall ta försäkringar nånstans annat.
(Fast han som har byrån
säger att vi bara kan hitta här).
Back till bilarna. Finns massa folk och
potentiella köpare. Men den stora äventyraren säger att hon har
bråttom och si och så. Resultatet skall vi stanna 3 timmar på
kanten av vägen. Jag blandar absolut inte mig i grejen. Jag
stannar med barnen.
Malik, orange T-shirt, Habib,
röd
tröja
Det blåser, det är lite jobbigt. Vi är dagens
attraktion. Efter 3 timmar att pruta gör dem affär, heu… för att
säga rätt är dem OK för ett köps löfte. Vi transfererar
Danielles grejer i de 2 andra bilar.
Köparen blir skit glad att
få ett par flip-flop kartonger i affären.
Information och fordons skylt om AIDS.
Sen kör vi till bilverkstaden som ligger
precis bredvid värdshuset jag var igår kväll. Vi lämnar Nevadan
och vi väntar på köparen och den bestämda summan. Det skall ta
ett jävla tid. Jag sticker hämta en öl hos min kompis ”griot”
och kommer tillbaka. En elektrisk mekaniker fixar fönstret
kontakten på min bil.
Jag tjatar med pojkarna som är magnetiserad av
fli-flop skorna. Jag ger grejer till Malik, bland annat en M3
T-shirt, för att tacka för hjälpen.
Malik, den nya M3’s medlem
Jag föreslår till de andra att vi kan åka käka
på värdshuset som ligger 30 meter längre. Men hallo! Vad dum jag
är! Jag måste stoppa att ha idéer, jag sköter ingenting. Då
lämnar jag dem ruttna i varmheten av deras bil.
När köparen kommer har han bara halva summan i
euro, den andra delen i CFA (afrikanska valutan som gäller i de gamla franska kolonierna). Miss
Snålheten börjar hennes cirkus och det skall ta en timme. Jag
skrattar som fan när jag hör hennes lärda kalkyler om växlingen.
Men basta! Jag skiter i. Säg inget. När alla är överens åker
Danielle med köparen för att fylla dokumenten.
Cunégonde vänder hennes bil, redo att åka. Man
måste vara på gång för att snabbt åka äta och sticka. Hon vill
att jag vänder min bil också. (Egentligen är det Marcel som
kommer informera mig). Jag vägrar. Jag tror inte att de 15
sekunderna som det ska ta skall försena resan. Så länge tjatar
jag med Habib. Han säger
till mig : ”Vet du Pierre, vi har delat flip-flop, och jag ska
ta för min familj vad behövs och ge resten till tiggarna” Jag
tycker att det är snällt men skall han verkligen göra det ? I
alla fall vill han att jag lovar att ta en cykel till honom om
jag nån gång kommer tillbaka i Mali. Det ska jag göra. En till
Malik också.
Danielle kommer tillbaka och hoppar in i
bilen. Jag säger adjö till Habib och Malik som kom tillbaka. Jag
vänder bilen och…. !!!! Helvete ! Den röda Mercedesen har
motorhuvet öppet och Cunégonde försöker sälja hennes bil !!!!!
Då stoppar motorn och vi väntar. Jag älskar människorna som
bestämmer något och gör motsatsen. Das Fuhrer deklarerar att vi
inte ska äta middag. Jag har inte svalt något under hela dagen,
inte ens en kafé på morgonen. Jo förresten, jag drack min ”griots”
öl!
Men allt börjar pumpa mina körtel. Jag älskar
Afrika och jag skulle ha älskat den här resan med 2 av de här 3
personer.
Vi kör till polisen för att stämpla att vi
verkligen betalade skatt på bilarna!!!! Otroligt man dem hittar
på för att ta pengar!!!! Vi måste spotta lite CFA igen och Das
Fuhrer håller käften den här gången. Hon frågar om försäkringar.
Ha ha ha! Jag skrattar! Vi måste tillbaka till försäkringsbyrå
där hon gjorde en nervös bajs om priset. Och nu spottar hon
summan att killen ville ha från början. Och sen måste vi tanka
bilarna (vi kunde ha gjort
det när vi väntade på bilverkstaden, men, ok, tyst). Nu kan
vi sticka.
I alla fall, även om det är lite elak för
Danielle och Marcel, är jag skit glad att ha tillbringat min
första kvällen och natten i Mali utan henne. När vi är i grupp
har vi ingen kontakt med det lokala folket. Das Fuhrer snäser av
dem hela tiden. Ah koloniernas gammal tid!
Vi sticker då. Det är savannen. Gul och grön. Det blåser lite,
himmeln är disig.
Jag är inte mer ensam i bilen. Liten farhåga
men allt går bra med Danielle. Åtminstone skrattar vi. Men fan
vad hon tjatar!!!
Det var sagt att vi skulle gasa lite men vi
kör lika långsamt än när vi hade Nevadan på sin värsta formen
med oss.
Dromedarerna har försvunnit. Nötdjuren har
längre horn än i Mauretanien. Baobab träd visar sig. Dem står
högre och majestätiska över resten av vegetationen. På kanterna,
ibland en herde, ibland grupper av kvinnor, i deras multifärgad
”boubou” med baljan på huvet. Alla hälsar.
Vi bestämmer att stoppa i en by för att ge en
flip-flop kartong.
Vi frågar för att träffa chefen. Som av en ren
händelse är alla chefen. Slutligen någon leder oss till 3 gamla
gubbar som sitter under ett halms tak. Danielle öppnar
kartongen. Dem ser glada ut men överraskade.
Det luktar misären. Barnen är fläckiga av
sand, några nakna, utan skor, med en skikt av smuts som behöver
en « diskös » för att ta bort, en snygg snor som smyckar näsan.
Icke desto mindre konserverar dem en enorm snygghet. Jag pratar
en gamling men jag har svårt att fatta honom. Jag förstår trots
allt att han kommer från Dogons land (Pays Dogon). Han vill att
vi kör honom dit men jag måste förklara att våra bilar är fulla.
En man undrar om jag har kläder att ge. Det är deras största
behövs. Bizzaroïd känsla.
Jag känner smutsig inne, den vita mannen.
On the road again. Jorden är röd. Höga träder.
Vi ankommer till Djema. En gata. Vi stoppar. Damerna ska handla.
Cirkusen med barnen som klister fast på bilarna börjar om : «
Present, present ! ». Man vill inte vara otrevligt eller
aggressivt men det pumpar lite. Vi har parkerat vid butikerna.
Finns griller och massa olika ”affärer”. Någon försöker sälja
sån läsk mais för ingenting i världen skulle jag dricka det. En
tonårig vill sälja té. Jag vägrar. Han stannar vid bilen och vi
tjatar. Han vill en cigarett. Ok och diskussionen kan börja. Om
man tar sin tid hittar man alltid någon med vem dialogen är
möjlig, genom att köra om tiggeris sidan.
En liten tjej säljer påsar med kubiska små
gula kakor. Jag tar 2 påsar. Inget speciellt smak, lite knakigt,
som om det fanns sand i. Sen måste vi bevisa till polisen att vi
betalade skatten på bilarna! Damerna fixar det.
Big Chief bestämmer
att vi ska försöka nå nästa « staden », 18 mil, innan natten,
annars skall vi bivuakera i savannen ! Vilken imbecill! Jag
föreställer mig ganska bra situationen! Cunégonde söver i
savannen !!!!
Vi sticker från Djema. Och oh surprise !
Vägavgift !!!! Som på motorvägen i Frankrike ! Dem har fattat
franska systemet !!!!
Vi kör. Vi stoppar en gång för att se vad är
de röda grejerna i träden, en annan gång för att ge flip-flop
till en grupp av kvinnor.
Vägen är ganska ny och bredd. Natten kommer.
Och vi har 5 mil kvar till Didieni. Cunégonde har synlighets
problem och ber mig att köra förbi henne. Hé hé hé!!!! Men man
ser inte mycket med våra dåliga strålkastarna. Vi visste att vi
skulle ha en bit av pist, den nya vägen är inte färdig. Och
bang, 1 och ett hal mil innan Didieni kommer problemet. ”Våglig
plåt”, hål som vulkans krater, sand, lastbilar, och natten. Med
detsamma kör Cunégonde om mig. Tack!!! Jag får massa damm och
sand i rutan. Jag lämnar ett par hundra meter mellan oss annars
ser jag inget. Vi skrattar som fan i bilen. Vi måste undvika
hålen och tåla ”våglig plåt”. Det är ganska kul! Plötsligt har
familjen X den rika iden att köra upp på den vägen på
konstruktion. Det är bara grusväg och varje 100 meter
finns en linje av stenar som korsar vägen. Vi kör långsammare än
på pisten. Efter ett par 100 meter åker vi tillbaka på pisten.
En buss kör om oss som en galning. Supersonisk
hastighet. Passagerarna har säkert en mjuk resa!
Och då landar vi i Didieni. Mörkt. Cunégonde
frågar efter en plats för sova till den första mannen hon ser.
Lucky lucky är vi! Han äger hotell-restaurangen som ligger
precis 20 meter bakom oss. Och där blir det den stora deliriumen!!!!!
Jag kan tänka att i det förflutna var platsen
tortyrs center för den hemliga armén
eller det var där dem parkerade slaverna innan skicka dem
till Amerika. Jag förutsätter. Man ser ingenting. Cellerna, nej
rummen menar jag, är kuber 3 meter på 3 meter, blå turkos är
färgen man ser under de bruna fläcken. En säng på vilken man
upptäcker ett mikroskopiska liv. Faunan i rummet är inte samma
som i savannen. Ljuset är typ en sån camping lampa som ska
snabbt ge sig.
Toa och dusch ? Jag ser inte skillnaden !
Dusch : 4 väggar utan tak med ett hål i mitten men man måste ha
en vatten hink med sig. Toa : same same!
Duschen....tror jag
Toa.....tror jag också
Rock’n’roll ! Men ok, vi måste sova här. För
att sova i bilarna skulle vi behöva lasta upp allt.
Damerna kokar pasta i familjen X’s rum. (Jo,
jag har sagt damerna!!! Incredible!) Jag stannar i mitt rum en
stund. Sen, för att vara socialt, ska jag till de andra. Jag
undrar något ganska harmlöst till Marcel och han snäser av mig
på en gång. Jag måste säga att hans drake var skit jobbigt med
honom precis innan. Hon tänkte inte sova i rummet och ville att
han lastar upp bilen för att sova i. Så det är goddag
stämningen!!! Ingen lust att stanna i den här ruttna atmosfären!
Jag sticker till mitt rum och säger att jag inte skall äta. Jag
föredrar skriva. Marcel kommer en stund efter och ber om ursäkt.
Jag förstår honom och han gör gesten. Civiliserad. Den där
mannen skall åka i paradiset därför att han lever i helvete. Och
stor skratt med Danielle innan somna.
|