26 januari –
KIFFA – NIORO - 40 mil
Som vanligt vaknar Danielle och jag först. Men
det är meningslös. Vi har inte grejen för att varma vattnet. Och
omöjligt att använda duschen. Vi packar, kontrollerar nivåer på
bilarna. Vi tjatar med värdshusets chef. Vi hoppas att han
fattar vad vi tycker om hans ställe.
Marcel kommer efter en stund. Das Führer sover
fortfarande. Värdshusvärden vill gärna att vi betalar men han
skall vänta.
Das Führer kommer lite senare och, utan säga
hej eller nåt skriker hon :”Så, vi tar frukost och vi sticker”.
Inte säga nåt. Som varje morgon väntar vi bara på henne.
Allt är jobbigt. Även när jag har den minsta
konversationen med Danielle (om euro i det här fallet) måste hon
komma och säga motsatsen. Hon säger att det är löjligt att kolla
för att tjäna ett par euro på gas-oil! Fan, jag tror jag ska dö!
Hon som inte vill att en fattig specerihandlare tjänar 0,1 euro
på en flaska vatten.
I alla fall skiner solen, himmeln är blå,
fåglarna sjunger.
Jag väntar på att vara bakom ratten. Det
schweiziska paret följer med. Alla är överens.
De schweiziska tar frukosten när vi går för
att betala. Jag betalar och lämnar kvinnorna kolla deras del. Då
som vanligt börjar Cunégonde prutar igen för att tjäna 0,3
pesos. När hon kommer tillbaka befaller hon att nu åker vi. Men
jag har fattat mitt beslut. Jag väntar på paret från Schweiz. Vi
har sagt att dem skulle komma med då väntar jag på dem. Jag har
väntat på den här imbecilla varje dag men nu kan hon inte göra
likadant. Jag informerar familjen X och Danielle. Dem kan åka,
vi skall hinna ikapp.
Dem killarna med motorcyklarna skall till
Bamako genom pisten. Dem tar inte asfalten, då bye bye.
Då blir vi 2 grupper. När Serge och Joanna,
dem schweiziska, och jag sticker är vi en halv timme senare. En
full tank av gas-oil och vi lämnar Kiffa.
Vi ramlar igen i as fina landskap. Bara en
skugga i tavlan ….asfalten !!!!
Visserligen finns fortfarande djuren att
undvika. Men dessutom kommer nu hålen på vägen. När jag säger
hål, jag menar stora som om en elefant kunde gömma sig i. Det
blir en kontinuerlig slalom för att inte sjunka i en av dem. Vi
kör inte lika fort som jag trodde vi skulle göra.
Polis kontroller är lugna. Men mer vi kör ner,
mer kommer massa barn till bilarna. Dem är som klister på
fönsterna.
Ibland en tjej eller en kille, as snygg står
där och frågar ”en
present, en present” men det är omöjligt att ge till en utan att
hela byn springer till bilen. Jag mår dåligt för det.
Jag vill stänga mitt fönster men skit! Jag kan
inte. Jag skall köra hela dan med öppet fönster. Även på natten
skall fönstret vara öppet. (Jag
försökte kolla på kontakterna men dum som jag är tänkte jag inte
på att byta med högra fönstret kontakten....
Vi fortsätter på vår takt. Vi kör säkert
fortare än de andra då borde vi snabbt hinna ikapp. På
kontrollerna undrar jag till polisen. Svaren är positiva men om
hur mycket finns det mellan oss blir det mer oklart. Bah skit i.
Vi skall se på kvällen i alla fall
( pffffffffffffff).
En sån mini-lastbil försöker med mening att
kasta mig (och min bil) i savanen därför att jag tuttade när jag
skulle köra om.
Hål efter hål når vi Tintane. Ett helvete.
Finns allt på gatan. Nästan ingen plats för att köra. Men några
försöker ändå att köra om. En bil stoppar hela trafiken, föraren
har säkert något viktigt att säga till en butiks ägare. Man kan
knappas andas. J...... damm. En 4x4 försöker köra förbi alla.
Han kör nära butikerna med handen på signalhornet.
Sen måste vi svänga på höger för att ta vägen
till Ayoune. Vägen.....hum !!!! En pist som snabbt blir « vågig
plåt », specifik i Afrika, med hål så djupa att jag tror att jag
kan se lavan i fusion i centrum av Jorden. Big slalom under 5
kilometer. ( På « vågig
plåt » måste man köra under 10 kilometer per timme eller över
80. I mellan blir det ett helvete. Det blev ett helvete !)
Vi hittar igen vår kära asfalt och gasar på.
Allt är väl. Tjäran är i bättre skick.
Vi kommer till Ayoune. En väg ska till stan
och en annan ska på höger. Polisen på kontrollen säger att de
andra tog vägen på höger. Vi tar samma väg. På 2 andra
poliskontroller säger dem också att dem har sett de andra, för
en halv timme sen.
Sen rör jag mina ben och märker jag att
byxorna sitter fast på stolen. Det finns en kudde i plast som
har smält pga varmheten. Jag har händerna fulla av svart plast.
Mina byxor är målad av svart smält och klabbig plast. Sen lägger
jag plast överallt, på ratten, på växellådas pinne, på kameran.
Vägen är fortfarande lika fin. Många polis
kontroller också. Barnen kommer mer och mer för att tigga. Dem
pekar på allt i bilen som om allt hade ett värde.
På en av de sista kontroller, kommer polisen
som en Rambo, tar sin tid. Han tjatar med föraren av en Ford
Transit som körde om alla. Han börjar trakassera Joanna och
Serge men som tur kommer den Cadillacen bakom oss. Då är vi inte
mer intressanta för honom och han frågar ingenting till mig. Jag
trodde vi skulle stanna här en halv timme.
Vi närmar gränsen. På de 3 sista polis
kontroller har den första sett den röda Mercedesen och Nevadan,
den andra har inte sett, den tredje har sett. Jag vet inte vad
jag ska tycka.
Tullenspost i Mauritenien. Vi måste komma in
det administrativa huset fortfarande lika typiskt. Dem måste
skriva på passet att vi kör ut ur landet våra fordon.
Tjänstemannen vill att vi betalar för det. Men jag hittat inte
pappret jag fyllde på gränsen med Marocko. Han bryr sig inte och
han fattar snabbt att vi inte ska ge en ougouya. Han skrattar
och vill köpa min bil.
Vi åker, kör 2-3 kilometer. Ny kontroll. Jag
börjar tröttna seriös på det. Snorungar springer till oss. Dem
säger ”god ankomst”. En militär i mörk blå kommer, « god
ankomst » och ber oss att parkera bilarna. Vi måste in i huset.
Han börjar fylla blanketter, tar våra pass.
Jag frågar vad han håller på med sedan vaknar jag. ” Är vi i
Mali?” undrar jag. ” Ja, vi har väl sagt god ankomst” svarar han
i en stor skratt. Sen vill han att vi betalar 30 euros. Oj, oj,
oj!!!! Serge säger att det är skatt på bilarna. Men jag tycker
att det är för dyrt. OK, 10 euros säger tjänstemannen. Jag
betalar men känner att något är konstigt. Och jag får inget
kvitto!!!!
Jag undrar om de andra har kört förbi gränsen.
Han svarar nej, inte sett dem. Hum….
Welcome to Mali!
(Bilderna följer inte med texten)
Och nu är det mina första meter på Malis mark.
Klockan är 15.30. Skit konstigt. Jag är där. Ärligt talat trodde
jag att aldrig jag skulle köra genom den här gränsen. En gammal
dröm.
Landskapet är mer eller mindre savann. De
första byarna är inte som i Mauretanien. Där är dem i jord.
Däremot uppför djuren sig precis likadant.
Ankomst till Nioro. Polis kontroll, stora fart
mitt i vägen. Vi stoppar. Polisshuset, heu egentligen 2 väggar
av jordsteglar och tak av halm ligger 50-70 meter längre på
kanten. Massa mopeder parkerade. Ingen kommer. Vi kör, lite
nerförsbacke. På vänster sticker vägen till Bamako. Un liten
kille springer på kanten och gör stora gester till oss. Vi
ignorerar honom. Fel. Men ingen fara.
Vi ankommer i Nioro centrum. Det är ganska
genialt. Jag älskar. Full av folk i butiker som står på kanterna
av gatan, dem sitter, coolt, musik från Mali hög volym. Skit,
Riding with the angels!
Unga grabbar, 12-13 år, kommer. Serge fråga
efter ett värdshus. En kille springer framför oss för att visa
vägen. Vid värdshuset står en moln av unga pojkar. Jag undrar om
dem har sett en röd Mercedes och en brun Nevada. ”Ja ja
monsieur, jag har sett, jag har sett” ”mannen dricker öl där
borta” ( Jag borde ha
tänkt lite. Det var väl omöjligt att mannen drack öl!!!!).
En pojke, Malik, kommer i min bil och vi kör
till en liten gata i sand. Det är sant, det finns 2 bilar, med
franska registreringsnummer, en är röd men det är Hugues’s
mini-buss, han som var i Nouakchott. Som jag inte kan stänga
fönstret stannar jag i bilen. Serge och Joanna går in i en ”boui-boui”.
Jag kollar mobilen och upptäcker att jag har täckning. Jag
skickar en SMS till
Danielle men den skall aldrig öppnas. Jag blir orolig. Hughues
kommer och bjuder på öl. Hum, jag är j.... sugen men jag vill
inte lämna bilen så. (Jag
visste inte än att, om jag undrar en kille att passa bilen,
skall han göra det och ingen annan skall komma i närheten av
bilen.) Joanna kommer, försöker ringa Danielle men inget
svar utom vokala lådan. Jag säger att jag upp till polis
kontrollen vid vägen till Bamako.
Jag väntar här. Pojken som sprang när vi körde
förbi kommer och vi tjatar lite. Sen kommer polisen. Vi pratar
om fotboll som det är Afrikans Nation Cup på gång. As trevligt.
Plötsligt jag kommer ihåg att jag skickade en SMS till Sarah med
Marcels mobil. Hoppas hon har numret kvar. Bingo. Hon har. Jag
skickar SMS till Marcel. Inget svar men jag märkler efter en
stund att den blev öppen. Serge, Joanna och Hughes kommer och
ska till tullen för att betala skatten på bilarna. Sen försöker
vi ringa och skicka SMS men ingen nyhet. Men jag tycker att
Marcel är inte smart om det är han som öppnar SMSer. Plötsligt
kommer Joanna tillbaka från tullen. Hon fick prata med Danielle.
Hennes bil gick sönder i Mauretanien. Cunégonde har boxerat
henne till tullen men dem stannar där borta för natten.
Distribution sönder. Det börjar bli natten. Jag kör till tullen.
Vi försöker ringa Marcel. Han svarar inte. Vi ringer Danielle.
Hon svarar. Hon och jag är säkra att dem ska lämna bilen på
gränsen. Då bestämmer vi att imorgon bitti jag kör tillbaka till
gränsen för att hämta henne och hennes grejer.
Jag har stannat här 2 timmar, det är natten,
men nyheterna är inte katastrofiska.
Joanna, Serge och jag kör tillbaka till
värdshuset. Jag parkerar min bil i gården och ber Malik att
passa min bil när jag ska kolla på rummen. Det finns fina rum i
värdshuset och några andra i byn, 300 meter därifrån. Vi ska
kolla och bestämmer att ta ett sånt.
Vi lastar upp bilarna och som jag ska ha
Danielle i bilen imorgon måste jag ta ut ett par kartonger. Jag
ger en flip-flops kartong till 3 pojkar, Malik, Habib och en
annan. Dem hjälpte mycket. Skit! Vilket fel ! Jag ber dem att ta
för deras familjer och att ge resten till andra barn. Vad naiv
jag är! Dem börjar bråka !
Sen kommer tusentals barn till bilen. Jag blir
tvungen att öppna en annan kartong. Det blir då tusentals händer
som plockar flip-flop. Det är som en bläckfisk. Jag är nästan
Captain Achab fast Mercedesen är svart och inte vit. Efter
kriget kommer en gråtande tjej med en sjal på huvet. Ok, ok,
sluta gråta. Jag ger ett till par. Och hon sticker skrattande.
Det var Habib ! J..... ! Han har lurat mig och alla skrattar !
Sen ska vi äta. Jag ber Malik att passa lite
bilen. Jag beställer en öl, äntligen! Värdshusvärden skickar mig
till en bar 100 meter längre. Den coolaste baren jag har sett.
Ägaren ligger i en brassestol i mörkret framför baren när jag
kommer. Han kommer in. Bänken av teglar, 2-3 stolar, gamla
kylskåp. Musiken låter som Toumani Diabaté. Det är inte han men
det gör att vi börjar tjata lite om musiken och dem ”griots”.
Jag tar en öl till Serge och jag och sticker.
Trevlig kväll. Mat är enkel och gott, kall öl
och bra samtal med Serge och Joanna. Ingen äventyrares delirium.
Sedan vi åkte är det första kvällen med riktig dialog, utan
hysteriska skriker. Killarna kommer omkring bordet som myggor.
Jag ger min burk av torra frukter och det är som Jul för dem.
Innan åka till mitt rum ger jag kartongen med
barns kläder till Joanna som ska åka på en dispensär imorgon.
Sen ska jag lägga mig. Jag stoppar på baren.
Riktig cool! Sen ska jag till mitt rum. Jag går på gatan.
Nerförsbacke i Malis musik! Too much! Jag gråter av glädje
nästan. Egentligen, sorry
för Danielle, men jag är glad att vara utan de andra den här
dagen, min första i Mali.
I rummet skriver jag lite sen somnar jag. Men
vid kl.4 hör jag en röst som berättar något. Himla högt volym.
Det skall aldrig stoppa tills jag stiger upp kl. 5.30. När jag
lämnar rummet och går ner i gatan och jag konstaterar att rösten
kommer från en CD spelare på butiken på öppen himmel på andra
sidan av gatan. Männen städar. Det var en berättelse från en ”griot”.
Det är säkert jätte fint men inte hela natten.
Men det ändrar från
muezzin sång.… om man vill!
|