7
Pierre i Afrika - del 6  



 

24 januari –  NOUAKCHOTT – NOUAKCHOTT – 20 km

 

Dagen kommer snabbt. Alla gäster stiger upp en efter en.

Jag fixar kartonger på strålkastarna men jag vågar inte göra det på Danielles bil. Jag är säkert att vad som helst jag gör skall det inte passa. Kl 8.30 är jag redo. Kl.9.00 går Fuhrern till duschen.

Nu är det 9.20 och vi är långt från start. Och vi måste vara i Kiffa innan natten…

Dem schweiziska är oroliga. Han stack till ett hotell för att hitta växel.

Jag hinner för att tänka på allt detta. Om det fortsätter så tänker jag stoppa i Bamako och inte åka längre. Den Cunégonden slår på mina nerver. Hon är helt sjuk. Annars är det dumt, jag älskar köra genom dem här länderna. Känna sanden som drar ansikten, som är överallt i håret, i näsan, i öron. Inga problem.

Vi ser Hassan, han är där. Vår hantverkare. Han kom med schweizarna. Vi handlar igen.

Som jag tänkte, startar vi kl.10. Paret från Schweiz kan inte följa med.

Köra förbi i Nouakchott är ett helvete. Blodtryck går upp som fan. Finns folk överallt. Damm och varmhet är outhärdliga. Vi kör genom marknader. Finns bara en bana. Men dom kör om på kanterna skit nära bord och folk. Åsnorna med vagnar blockerar allt. Vandrare ser inte dig. Man måste vara försiktigt som fan. På korsningarna finns bara en lösning. KÖR! Ändå , alla försöker komma innan dig. Det passar på gränsen. Jag fattar nu varför bilarna ser ut så. Dem tuttar hela tiden. Och som en körsbär på kakan börjar Danielles bil bli skit varm. Den kokar. Men omöjligt att stoppa här. Vi måste ut härifrån.

Vi kommer äntligen på en stor väg. Kl. är 11.

(Det konstigaste är att vi hade fått en mapp från Hermann, en av dem 2 värdshusets ägare. Så jag fattar lätt vad hände i den röda Mercedecen …)

 

 

 

 

Vi parkerar på kanten. Det ser ut som att Névadan har problem med kylaren eller fläkten. Cunégonde och Danielle kör hämta en bilmekaniker. Marcel och jag väntar vid de andra bilarna.

Gasellerna kommer snabbt tillbaka med en ung bilmekaniker, Boubacar. Han kollar och vill att man kör honom hämta lite grejer. Han och damerna sticker igen.

 

 

 

När vi väntar på finns en demonstration, 100 meter från oss. Plötsligt springer massa tonåringar tjejer vid oss. Dem säger att polisen sköt med vapen, i luften. Vi kollar på det långt ifrån. Revolution i Mauretanien? Nej det är bara studenter som demonstrerar mot de nya tidsorganisationerna. Det lugnar sig en stund. Men sen börjar om demonstrationen, och 5 minuter  efter springer ungdomar överallt. 2 Jeeps fylla med militära kör.

 

 

 

Kvinnorna och Boubacar kommer tillbaka. Han provar grejer och måste åka igen. Cunégonde vill att jag tar min bil. OK, no problem. Men vi måste tömma den om jag vill köra någon annan. Då, kör hon igen. (Jag skrattar)

Och dem kommer tillbaka med en fläkt. Boubacar börjar byta. Marcel kollar på. 2 andra unga kommer. Marcel vill inte lämna den gamla fläkten till dem. PFFFFFFFFFFF!!!!!! Han vill ta grejer på! Sen allt är fixat. (Om jag fattade allt, var det sand storm som dödade fläkten)

När det gäller att betala händer precis vad jag trodde. På tipsen av vår Afrikas specialist ska han få lite pengar och en kartong flip-flop. Jag tror att den nya valuta i Afrika är flip-flop!

Vi åker tillbaka till värdshuset Sahara och skall åka imorgon till Kiffa. För sent för att åka nu.

 

 

Värdshusets ingång

 

Schweizarna har fixat pengarnas problem. Vi får veta att 2 motorcyklars förare ska följa med till Kiffa. Gott att träffa nytt folk.

Cunégonde går titta för att fixa rum men säger ingenting till oss. Vi ska få veta, ett par timme efter, Danielle och jag , att hon har fixat ett rum med luftkonditionering och allt för henne och hennes Marcel. När vi får veta det är det för sent för oss. Allt är bokat. Tillbaka på terrassen i bungalow. Jag skiter i så länge jag slipper henne. Danielle blir förbannad på hennes attityd.

Men det är konstigt. Vi är långt ifrån vad hon skrev på programmet. Hon sa att vi skulle sova oftare i bilarna. Vi har sovit 2 nätter i bilarna, i Spanien. Jag skrattar: Det är inte vem som helst som är en sån stor vild resare!!!

Så ska jag försöka lugna mig men Danielle säger att Cunégonde tycker att jag inte involvera mig mycket! Helt otroligt! Hon bara runkar hela dan, tar oss som slavar men jag involverar mig inte! Take it easy Pierre, take it easy! Jag ska försöka isolera mig så fort än möjligt och undvika prata. Det spelar ingen roll, jag säger bara dumheter och svaren som jag får är hela tiden är ”nej”. Jag bara säger ”tack gud”  nu och ser vad händer.

Det är sant att de bästa stunderna är när jag kör. Jag älskar landskapet, jag älskar se dem här människorna på kanterna av vägen. Deras sysslolöshet imponerar mig. Jag skulle bli helt tokig om jag skulle leva så.

Jag drömmer om att ta Sarah och Lisa på en sån resa med mig.

I alla fall hade Jacques totalt rätt. Jag måste göra den här resan med honom. (Jag måste säga att Cunégonde var helt otrevligt med Jacques på telefonen när vi började fixa resan, utan känna honom)

Resten av dagen är ganska cool. Vi käkar på värdshusets terrassen. Skit varmt. Solen slår hårt. Jag vill vara ensam efter mat. Jag går när diska, Jag involverar mig ! Ouarf !

I köket finns en black kvinna som jobbar här. Hon städar och dansar på senegalisk musik. Skit kul. Kulare än med den sjuk människan på terrassen

Sen går jag i den lilla salongen nere. Jag skriver, vilar. Den svarta kvinnas dotter kollar på mig och skrattar som fan. Kul. Jag måste se ut som en clown.

 

 

 

 

Sen jobbar jag i social tjänsten, jag ska spela kort med de andra. På terrassen, i solen. 40 grader nästan. Vi beställer mat, en tajine för 4 personer för kl.20.

Marcel och Danielle går testa Nevadan. Det ser inte bra ut. Danielle tycker att bilen går mycket sämre och sämre. Det är sant att det charmiga typiska ljudet från diesel skulle gömma muezzins sjong från morgonen.

Sen ska vi till cyber-café. Coolt. Jag kan chatta med Sarah och Lisa på msn. Lisa vill ha sand från varje ställe och en bild av Hassan.

När vi kör till värdshuset familjen X är på full gång. Nej, hon är på toppen.

När vi är framme undrar jag om Hassan är här. Nej , han är i stan och kommer imorgon bitti. Men nån ringer honom. Han kommer om en stund.

Sen jag gör inget speciellt. Dottern till den andra ägaren, 2-3 år, kommer till mig och vill att jag hjälper henne att hitta sin mamma. Kul.

Hassan kommer sen och är så glad att bli fotograferad. (En av bilderna är i kapitel Nouadibou)

Marcel grejer med Danielles bil. Danielle ger mig vit sand från Dakhla. Jag tar röd sand i bils motor, som kommer från stormen. Jag fyller en liten plast flaska. Det gör olika steg. Jag ska göra det varje kväll eller morgon där vi ska stoppa.

Sen äter vi och , vem skulle tro på det, spelar vi kort men inte länge. Jag tröttnar på det. De andra ska lägga sig. Jag stannar med schweiziska paret och förklarar lite till dem hur det går med den lilla charmiga djävulen vi har med oss. Så dem vet.