|
24 januari – NOUAKCHOTT –
NOUAKCHOTT – 20 km
Dagen kommer snabbt. Alla gäster stiger upp en
efter en.
Jag fixar kartonger på strålkastarna men jag
vågar inte göra det på Danielles bil. Jag är säkert att vad som
helst jag gör skall det inte passa. Kl 8.30 är jag redo. Kl.9.00
går Fuhrern till duschen.
Nu är det 9.20 och vi är långt från start.
Och vi måste vara i Kiffa
innan natten…
Dem schweiziska är oroliga. Han stack till ett hotell för att hitta
växel.
Jag hinner för att tänka på allt detta. Om det
fortsätter så tänker jag stoppa i Bamako och inte åka längre.
Den Cunégonden slår på mina nerver. Hon är helt sjuk. Annars är
det dumt, jag älskar köra genom dem här länderna. Känna sanden
som drar ansikten, som är överallt i håret, i näsan, i öron.
Inga problem.
Vi ser Hassan, han är där. Vår hantverkare.
Han kom med schweizarna. Vi handlar igen.
Som jag tänkte, startar vi kl.10. Paret från
Schweiz kan inte följa med.
Köra förbi i Nouakchott är ett helvete.
Blodtryck går upp som fan. Finns folk överallt. Damm och varmhet
är outhärdliga. Vi kör genom marknader. Finns bara en bana. Men
dom kör om på kanterna skit nära bord och folk. Åsnorna med
vagnar blockerar allt. Vandrare ser inte dig. Man måste vara
försiktigt som fan. På korsningarna finns bara en lösning. KÖR!
Ändå , alla försöker komma innan dig. Det passar på gränsen. Jag
fattar nu varför bilarna ser ut så. Dem tuttar hela tiden. Och
som en körsbär på kakan börjar Danielles bil bli skit varm. Den
kokar. Men omöjligt att stoppa här. Vi måste ut härifrån.
Vi kommer äntligen på en stor väg. Kl. är 11.
(Det konstigaste är att vi hade fått en mapp
från Hermann, en av dem 2 värdshusets ägare. Så jag fattar lätt
vad hände i den röda Mercedecen …)
Vi parkerar på kanten. Det ser ut som att
Névadan har problem med kylaren eller fläkten. Cunégonde och
Danielle kör hämta en bilmekaniker. Marcel och jag väntar vid de
andra bilarna.
Gasellerna kommer snabbt tillbaka med en ung
bilmekaniker, Boubacar. Han kollar och vill att man kör honom
hämta lite grejer. Han och damerna sticker igen.
När vi väntar på finns en demonstration, 100
meter från oss. Plötsligt springer massa tonåringar tjejer vid
oss. Dem säger att polisen sköt med vapen, i luften. Vi kollar
på det långt ifrån. Revolution i Mauretanien? Nej det är bara
studenter som demonstrerar mot de nya tidsorganisationerna. Det
lugnar sig en stund. Men sen börjar om demonstrationen, och 5
minuter efter
springer ungdomar överallt. 2 Jeeps fylla med militära kör.
Kvinnorna och Boubacar kommer tillbaka. Han
provar grejer och måste åka igen. Cunégonde vill att jag tar min
bil. OK, no problem. Men vi måste tömma den om jag vill köra
någon annan. Då, kör hon igen. (Jag skrattar)
Och dem kommer tillbaka med en fläkt. Boubacar
börjar byta. Marcel kollar på. 2 andra unga kommer. Marcel vill
inte lämna den gamla fläkten till dem. PFFFFFFFFFFF!!!!!! Han
vill ta grejer på! Sen allt är fixat. (Om
jag fattade allt, var det sand storm som dödade fläkten)
När det gäller att betala händer precis vad
jag trodde. På tipsen av vår Afrikas specialist ska han få lite
pengar och en kartong flip-flop. Jag tror att den nya valuta i
Afrika är flip-flop!
Vi åker tillbaka till värdshuset Sahara och
skall åka imorgon till Kiffa. För sent för att åka nu.
Värdshusets ingång
Schweizarna har fixat pengarnas problem. Vi
får veta att 2 motorcyklars förare ska följa med till Kiffa.
Gott att träffa nytt folk.
Cunégonde går titta för att fixa rum men säger
ingenting till oss. Vi ska få veta, ett par timme efter,
Danielle och jag , att hon har fixat ett rum med
luftkonditionering och allt för henne och hennes Marcel. När vi
får veta det är det för sent för oss. Allt är bokat. Tillbaka på
terrassen i bungalow. Jag skiter i så länge jag slipper henne.
Danielle blir förbannad på hennes attityd.
Men det är konstigt. Vi är långt ifrån vad hon
skrev på programmet. Hon sa att vi skulle sova oftare i bilarna.
Vi har sovit 2 nätter i bilarna, i Spanien. Jag skrattar: Det är
inte vem som helst som är en sån stor vild resare!!!
Så ska jag försöka lugna mig men Danielle
säger att Cunégonde tycker att jag inte involvera mig mycket!
Helt otroligt! Hon bara runkar hela dan, tar oss som slavar men
jag involverar mig inte! Take it easy Pierre, take it easy! Jag
ska försöka isolera mig så fort än möjligt och undvika prata.
Det spelar ingen roll, jag säger bara dumheter och svaren som
jag får är hela tiden är ”nej”. Jag bara säger ”tack gud”
nu och ser vad händer.
Det är sant att de bästa stunderna är när jag
kör. Jag älskar landskapet, jag älskar se dem här människorna på
kanterna av vägen. Deras sysslolöshet imponerar mig. Jag skulle
bli helt tokig om jag skulle leva så.
Jag drömmer om att ta Sarah och Lisa på en sån
resa med mig.
I alla fall hade Jacques totalt rätt. Jag
måste göra den här resan med honom. (Jag måste säga att Cunégonde var helt otrevligt med Jacques på telefonen
när vi började fixa resan, utan känna honom)
Resten av dagen är ganska cool. Vi käkar på
värdshusets terrassen. Skit varmt. Solen slår hårt. Jag vill
vara ensam efter mat. Jag går när diska, Jag involverar mig !
Ouarf !
I köket finns en black kvinna som jobbar här.
Hon städar och dansar på senegalisk musik. Skit kul. Kulare än
med den sjuk människan på terrassen
Sen går jag i den lilla salongen nere. Jag
skriver, vilar. Den svarta kvinnas dotter kollar på mig och
skrattar som fan. Kul. Jag måste se ut som en clown.
Sen jobbar jag i social tjänsten, jag ska
spela kort med de andra. På terrassen, i solen. 40 grader
nästan. Vi beställer mat, en tajine för 4 personer för kl.20.
Marcel och Danielle går testa Nevadan. Det ser
inte bra ut. Danielle tycker att bilen går mycket sämre och
sämre. Det är sant att det charmiga typiska ljudet från diesel
skulle gömma muezzins sjong från morgonen.
Sen ska vi till cyber-café. Coolt. Jag kan
chatta med Sarah och Lisa på msn. Lisa vill ha sand från varje
ställe och en bild av Hassan.
När vi kör till värdshuset familjen X är på
full gång. Nej, hon är på toppen.
När vi är framme undrar jag om Hassan är här.
Nej , han är i stan och kommer imorgon bitti. Men nån ringer
honom. Han kommer om en stund.
Sen jag gör inget speciellt. Dottern till den
andra ägaren, 2-3 år,
kommer till mig och vill att jag hjälper henne att hitta sin
mamma. Kul.
Hassan kommer sen och är så glad att bli
fotograferad. (En av bilderna är i kapitel Nouadibou)
Marcel grejer med Danielles bil. Danielle ger
mig vit sand från Dakhla. Jag tar röd sand i bils motor, som
kommer från stormen. Jag fyller en liten plast flaska. Det gör
olika steg. Jag ska göra
det varje kväll eller morgon där vi ska stoppa.
Sen äter vi och , vem skulle tro på det,
spelar vi kort men inte länge. Jag tröttnar på det. De andra ska
lägga sig. Jag stannar med schweiziska paret och förklarar lite
till dem hur det går med den lilla charmiga djävulen vi har med
oss. Så dem vet.
|