4, 5, 6 Februari –
BAMAKO – KINNARED
Stiger upp vid 7. Första gången från början
att myggorna gör en remake av Pearl Harbour på mitt skinn. När
jag kommer in i gården kommer PM och en av ungarna hem. Ganska
berusad. Kommer sen en ung svart tjej som en av ungarna har
raggat. Sen ska hon i en skåpbil. Och alla ska lägga sig.
Fan också! Jag har lidit hela kvällen med den
crazy familjen för att vara socialt när de andra gjorde a big
party! Vad dum man är ibland!
Sen alla stiger upp (utom dem som precis har
kommit hem of course). Jobbig förmiddag. Vi hade bestämt att vi
skulle åka kolla för flygbiljetter. Fröken Dum Dum är på sin
bästa form. Innan att vi lämnar huset rinner 2 timmar under
vilka skall jag bli tvungen att höra ett hav av bedrövliga
dumheter.
Amadou märker att jag är lite förbannad och
skrattar. Han är rolig den där killen. Jag ger honom en massa
grejer. Egentligen undrar jag om han vill ha grejerna och han
tar allt. Mina par jean’s som jag har klippt i korta byxor, mina
jeans med hål, mina gympaskor, mina rakhyvlar,….. På kvällen
skall han ha öppet hus. Han skall lägga allt på sängen ute och
sälja allt. Men han pratar sällan. Sopa eller sova.
Jag kan inte mer stå eller sitta. Lust att
sticka kolla för flygbiljett men jag väntar på Danielle. Jag
vill inte göra grejen i mitt horn. Familjen X har en egen plan
för dem med Air France. Det är det som gör mig lycklig just nu.
Jag vet att dem skall åka tillbaka till deras grönsaks liv på
deras sida och att vi ska slippa dem i flygplanet.
När Hennes Majestät bestämmer att åka är det
nästan middag. Vi skall åka till Air France därför att hon har
hennes små fördel här. Hon har aldrig tänkt försöka fixa något
för Danielle och mig. Tur!!! när jag tänker på det nu. Jag, jag
vill till Go Voyage. PM har sagt att jag skall hitta de bästa
priserna i den här resebyrån.
Vi går då i kvatern och ropar på en taxi.
Vanlig prutning om priset. Taxi är kanske överdrivit. Snöre för
stänga dörrarna, stötfångare som hänger över asfalten. Bamako
måste vara Afrikas New-York. Taxin är gula. Och nu är vi igen i
trafiken. Stor asfalterad aveny med trä kojor stil favellas som
användes som affärer. Ibland en betong byggnad med en stor skylt
Western Union. Det finns som en gardin av sand och
gasutströmning. Många bär en mask. Mopederna vrider ur led hur
som helst.
Danielle sitter fram och säger inte en skit.
Jag kollar genom fönstret. Plötsligt förordnar Big Chief säger
att taxin skall lämna Danielle och mig vid Go Voyage, det är på
vägen, och att dem skall åka till Air France. Yes!!!!!!!!! Jag
väntade bara på det.
Vi ska dit då. 2 ass trevliga kvinnor fixar en
resa för kvällen. Bamako-Casablanca, Casablanca-Paris, boarding
kl 3.00 på morgonen. Kungligt! Vi har bägge lust att lämna det
förbannade paret. Jag skulle gärna stanna ett par dagar till men
det är bättre att åka nu. Jag vet att jag skall komma tillbaka
till Bamako nån dag, på ett annat sätt.
Dem 2 pensionärerna som bor också hos Youssouf
kommer också ta biljetter men dem ska till Senegal där dem ska
tillbringa några dagar. Vi skrattar med resebyråns chef. Vi får
affischer. Allt väl.
Vi måste tillbaka till det sjuka paret. Spelar
ingen roll. Jag lämnar dem direkt och går en runt i Bamako för
att köpa väskor till mina musikinstrument. Jag blir lurad av
5000 CFA, ca 100 SEK. Jag väntar 2 timmar i solen för ingenting.
Det är riktigt varmt. Fruktansvärt varmt. Jag kan tänka att alla
stora metropoler i Afrika och Asien är likadana.
Jag ropar på en taxi och ska till huset och
packa. Finns bara de 3 andra och Amadou. Stämningen är värre än
plomberad. Var och en grejar i sitt hörn och ignorerar de andra.
Ibland kommer Danielle i gården, sätter sig på huk bakom väggen
och skrattar som fan.
Jag har inte mer cigaretter och ska åka köpa.
Det befriar Danielle som följer med mig. Hon ville köpa flera
limpor Marlboro i stan men das Fuhrer bestämde att hon skulle
köpa senare.
Hon berättar några episoder som jag missade. I
stan, ville hon och Marcel käka en sista gång i en krog men Dum
Dum bestämde att dem skulle äta färdig resterna från kvällen. En
äcklig kall pasta sallad och vattenmelon. Dessutom dem skall äta
gott i flygplanet därför att dem reser med Air France.
Klassen!!!!
Hon berättar också episoden med verktygs
lådan. Youssouf ville köpa den men han gav 2 euro mindre än vad
dem köpte den. Då åkte dem i stan med lådan och Marcel gick och
gick under 40 grader varmhet med lådan i handen tills slutningen
sälja den samma pris som dem köpte den. Jag tror inte att
Youssouf har uppskattat mycket Cunegonde. Hon har gjort 2-3
grejer som inte var så smarta.
Jag hittar cigaretter men Danielle hittar inte
limpor. Hon har hatet. Hon vill inte åka till huset på en gång.
Men skit samma! Paret skall vara på flygplatsen kl 21. Bara 5
timmar kvar.
Vi går en stund till och åker till huset. Dum
Dum ligger på en bänk som en mussla. Hennes slav grejar där och
där. Jag stannar i gården.
Dem pensionärerna kommer. Danielle spelar kort
med dem.
Sen PM vaknar. Vi tjatar lite. Han skall fixa
limpor till Danielle och en väska för mina musikinstrument. Dem
som jag köpte stämmer inte riktigt. Han ringer Youssouf. Sen
kommer dem 4 unga och Franck.
Vild aperitif. Bra stämning. Cunegonde frågar
PM om Youssouf kan också köpa en « calebasse ». PM ringer då
igen.
Vi betalar våra skulder till PM, rum och
drink. Jag jublar att säga högt att jag har tagit 15 öl. Och för
att vara riktigt hemsk tar jag den sista i kylskåpet. PM vill
inte jag betalar för den sista men jag insisterar.
PM skall köra familjen X till flygplatsen och
informerar att han kan ringa tullens personal. För 10 euro skall
dem inte kolla noggrann på passen där står att vi kom in med
bilar. Som tänkt säger das Fuhrer nej. Hon börjar en lång
förklaring. PM öppnar stora ögon och bara säger att han skiter
i.
Sen alla pratar med alla. Das Fuhrer och Eva
”Marcel” Braun sitter lite på kanten. Jag diskuterar en lång
stund med Franck om områden där vi bodde och besökte 20 år
innan.
Youssouf återkommer med grejerna och sticker.
Han har flera ”calebasse”. Cunegonde tar allt.
Äntligen kommer den stora stunden. Dum Dum och
Marcel lämnar oss. PM kör dem. Hon säger att ta den röda
Mercedesen (Så slipper hon betala bensin). Cunegonde skall inte
hälsa på mig. Lika bra. Jag skulle inte skaka hennes hand.
Marcel säger « Vi syns en annan gång » Heuuuuu, det tror
jag inte, jag tror inte att det skall finnas en annan gång
svarar jag. ” Finns bara bergen som inte träffas” säger han. Jag
måste vara ett berg!
Danielle och jag har som en lindring.
Så fort dem har åkt frågar alla om Cunegonde.
Alla har märkt att stämningen var lite tung och das Fuhrer har
lämnat ett tvivelaktigt tryck. Kvällen lugnar sig. Operation
tömma baren. Jag ångrar mig om Gilbert. Han är cool och trevlig.
Han bjuder mig för att köra nån gång till Bamako med han och PM.
Han vill visa deras Afrika. Nicole och Jocelyne yrar fullt.
Ungarna berättar deras upplevelse. Franck kollar, tyst och
pratar ibland. Diskret och intressant. Finns också gubben från
batterier med hans flickvän. Riktig bra kväll.
Stående, de 4 ungar och Amadou
Sittande vänster till höger, Franck, PM,
gubben och hans flickvän, Gilbert
Samma, men på andra linjen, Robert,
Jocelyne och Danielle
Samma + Nicole på höger.
När PM återkommer säger vi att vi vill att han
ringer tullen. Youssouf tycker också att det är bäst.
Ungarna går lägga sig. Franck lägger sig i
stora rummet. Kl 0.30 måste vi åka. Alla vill följa med.
Gilbert, Robert och Youssouf är med. Typiskt.
Danielle på knä på hennes väskor, jag fötterna i luften på
djembé. Gilbert kör men är lite berusad. I alla fall är på
flygplatsen Youssouf himla effektiv. Han ringer ett samtal och
kommer direkt en tulltjänsteman. Allt går så fort att vi inte
hinner säga goodbye. Vi betalar för bensin och tull servicen.
Och på en gång är vi i ombords rum. (Klart vi lämnar våra väskor
först och registrerar oss)
Där har vi wonderful träffs. Danielle tjatar
med kosmetikers säljare, jag med en ung kille full av idéer som
jobbar på en affär. Sen pratar vi med en kvinna från
Elefantbenkust som lever i Barcelona. Fantastisk kvinna.
Personalen från Air Marocko är ass trevlig och rolig. Ändå är vi
mer lastad än åsnorna som vi har sett under 3 veckor.
Varje gång jag har mina musikinstrument som handbagage och dem
tycker inte om så mycket.
Efter att ha mellanlandat i Casablanca är vi i
Paris. Pfff! Konstigt. Allt är grå, kallt. RER och tunnelbana.
Finns mycket folk också här men tristessen med. Inget skratt.
Ingen aktivitet. Stela och trista människor som går ut och in
från vagnen.
Vi möter Sarah på en station. Vi åker
tillsammans några stationer. Sen är det dags att lämna Danielle
som ska ta ett tåg hem. Gemensam resa tar slut.
Senare under kvällen
skall jag upptäcka en sms från Danielle som säger att hon
ramlade i en trappa i tunnelbanan. Hennes afrikansk stol, jävla
stor grej, gick sönder. Hon har vrickat sig fotled. Hon kan inte
bära allt. Men ingen för att hjälpa henne. Människorna kollade
på henne men ingen stoppade, även när hon bad om hjälp.
Europeiska solidaritet!
Sarah har hittat ett litet hotell. Vi
tillbringar kvällen tillsammans. Hon får djembé och sen
restaurang. Hon har utvecklat den där tjejen.
Morgonen efter, en buss Porte Maillot till
Beauvais. Flygplan till Skavsta. Ryanair. Jag hade bokat 3
biljetter. För den 6 :e, 7 :e och 8 :e februari som jag inte
visste när jag skulle återkomma. Jag skall slänga 2 av dem. På
flygplatsen är dem inte så glada att se mina handbagage men som
flygplanet är nästan tomt går det.
Vi landar i Sverige. Regnigt, trist. Tåg
Skavsta-Nyköping till Kinnared. 3-4 timmar att vänta i
Norrköping. Jag ska på en krog. Öl, mat, vin, konjak. Jag
skriver, skickar sms. Men jag känner inte riktigt mig på platsen
jag vill vara. Jag är lite flummig när jag sticker.
Det sista tåget är mellan Nässjö och Kinnared.
I vagnen finns en grupp av rena människor som kommer tillbaka
från jobbet. Plötsligt kommer en tokig man, totalt påverkad av
amfetaminer. Han kan inte stå still, kollar överallt, paranoïak.
Han går sätta sig vid gruppen och vill prata med dem.
Människorna vågar inte säga nåt, flippad. Dem gnäller när
kontrollanten, en kvinna, kommer. Hon försöker prata med mannen.
Jag ställer mig och hämtar honom. Jag säger till kontrollanten
att jag tar hand av honom. Han följer med mig, vi pratar. Men
plötsligt ställer han sig, går i vagnen till gruppen igen. Jag
följer med, tar honom. Han lyssnar. Han säger att han ska till
Halmstad. Men på en stopp försvinner han ute. Welcome home.
KL. 21. KINNARED.
J
|