2 Februari –
SEGOU FESTIVAL (del 1)
Inte den bästa natten. Jag kunde sova lite
ändå. Jag vaknar vid 7.30 och tar ut mig från min palats. Tunga
som jag hade slickat botten av ett undulats bur. Jag kan glömma
duschen. Det tar tid innan jag hittar min spirit. Sen direkt
till bar « Le Niger » för en frukost. Staden vaknar också. Jag
gillar.
Jag sätter mig vid ett bord. Jag är ensam. Jag
beställer. Sen kommer en kille ut med ett glass pastis i handen.
Han skrattar. Han säger att han inte har lagt sig och att han
fortsätter på vågen. Han jobbade på natten på den öl kiosken på
torget. Han heter Abdoulaye eller något så men man kallas honom
Bla. Perfekt. Lätt att komma ihåg.
Servitören kommer med frukosten. Bla går in
och kommer tillbaka med en öl. Vi tjatar. Himla kul och
sympatisk. Servitören, en gammal gubbe skrattar som fan. Bla
berättar och vi nästan dör av skratt.
Jag har nästan inte ätit färdigt frukosten och
Bla bjuder på en öl. OK. Och vi skall stanna här 2 timmar att
bjuda varandra på öl. Servitören stannar vid oss och lyssnar.
Skit kul.
Bla vill duscha och jag vill gå en runda. Då
lämnar vi varandra. Morgonpromenad i Segou.
Jag söker var man kan köpa biljetten till
festivalen. Och sen åker jag tillbaka till kläders säljaren från
igår. Han blir förvånad att jag återkommer till honom. Jag
förklarar vad jag vill. Han lovar att han ska hitta då lovar jag
att komma handla hos honom. Jag söker batterier till kameran.
Jag ska till stånden där jag såg billiga balafoner. Samma pris.
Men dem är små, bara 5 trä bitar.
Morgonen är cool Jag stoppar ofta på baren.
Varje gång hittar jag Bla. Och då slänger vi en pils i huvet.
Han berättar om hans by, hans jobb, hans liv. Jag gillar. Jag
ska till hotellet men Denis börjar på eftermiddagen.
Back to the bar. Jag äter. Pojkar går runt
terrassen. Jag hade märkt att dem som brukar äta här gav mat och
resten av brödet till killarna. Jag bjuder dem på brödet. Dem
blir ass glade. Aldrig sett så mycket lycka i ögon.
En man kommer och sätter vid mitt bord. Han
bjuder mig på en kvinna. Nej tack. Han bjuder mig på ett barn.
Bättre att han sticker om han tänker insistera. Han ställer sig
och sätter sig vid bordet bredvid där finns en annan europeisk
man. Han föreslår samma grejer. Jag vill inte lyssna på men gör
det ändå. Den vita mannen är ok för en kvinna. Jag föredrar
betala och sticka.
Jag går hämta min biljett till festivalen. Jag
stoppar hos kläders säljare. Han har inte hittat mina grejer.
Jag skall återkomma vid 17 säger jag, efter eftermiddagens
konserter. Jag köper min biljett i stan och går sen på gatan som
leder till floden och festivalen. Massa stånd överallt där man
kan köpa vad som helst.
Jag har bestämt att köpa en större balafon än
dem billiga och en kora. Jag går då utan mål. Jag stoppar på en
stånd. Finns minst 10 säljare, heu åtminstone 10 personer. När
jag frågar priset på vad jag vill stoppar jag direkt
diskussionen. Jag försöker inte ens att pruta. Jag säger det
till dem på en gång. Och jag sticker utan vända mig, utan lyssna
för deras rop. Det spelar ingen roll jag tänkte inte köpa nu.
Jag kommer in i festivalen. Man frågar inte
mig att visa halsbandet. Där fattar att det är gratis på
eftermiddagen. Kadern är wonderful, vid floden. Öl kiosk lite
överallt men priset är ganska dyra, dyrare än på min favoritbar.
Massa stånd i en sort av by. Ah om jag var rik! Massa grejer som
jag gillar. Jag stoppar på en stånd med killar från Pays Dogon.
Sympatiska musik instruments tillverkare men deras pris är
överdrivna och dem tar lite turisterna som kor att mjölka. Jag
adopterar samma taktiken än innan. För dyrt, jag diskuterar
inte.
Jag går tillbaka vid ingången där finns tältet
för marionetterna och maskers spektakel. Mycket folk men det är
inte min grej. Jag kollar mer på publiken än på det jag under
tältet
Jag har sett dem 2 pojkarna hela dan med deras däck.
Som jag inte pratar bambara, fattar jag
inte en skit!
Scenen för kvällen
Nigerfloden! Pffff! Majestätisk! Det skall
bli en pirogerstävling på eftermiddagen.
|