20 januari – DAKHLA - NOUADIBOU – 35 mil
Ungrarna startar deras fordon ganska tidigt. Det vaknar mig. Men
inget ljus. Gruppen är inte på gång. Den startar senare.
Kl 7.30 är jag redo, bilen packad. Danielle också. Vi möter
Marcel som ut från duschen och vi får veta att Big Chief har
bestämt att söva längre än sagt på kvällen !!! Zen, Pierre Zen!
Säg inget!!!!
Det blåser att ta bort pucklarna på dromedarerna. Atlanten är
arg. Kastbyar lyfter sanden i ögöna.
KL. 9.30 sticker vi. Men ungerskarna har åkt sedan länge.
Gas-oil stop.
Hitta felet!
Vägen är monoton. Det blåser ordentligt. Man
tror nästan att det är en snö storm.
Sen vinden lugnar sig. Färgerna och landskapet ändrar. Men
fortfarande dromedarer.
Hela vägen finns skyltar « Danger miner »
eller ” Vi håller på att deminera” Det finns massa miner kvar
från konflikten med Polisario Fronten, när området kallades
Spanska Saharan.
Förutom minerna finns Ungrarna. De är överallt. Cunégonde kritiserar
dem därför att dem köper vatten här och har inte tänkt att ta
hemifrån. Åtminstone dem hjälper de lokala affärerna svarar jag.
Så, sen kör vi och kommer fram till gränsen.
Pfffffffff ! En kö utan slut. 150 fordon som väntar. För det mesta är
det ungerska.
Cunégonde kör om alla på vänstra sidan. Vi följer med.
Jag känner ungerska hatet på mig. När vi stoppar vid tullens
linje kommer en grupp av ungerska män till oss och det går inte
att skriva vad dem säger. Det finns barn som ska läsa den här
berättelse. Jag känner mig dåligt. Vi har precis gjort vad jag
avskyr.
Jag blir lite arg på Cunégonde och Marcel med
dåliga förklaringar, erkänner jag. Men ändå, jag kör tillbaka
till slutet av kön. Jag och mitt samvete.
Marcel går hela kön till mig för att övertyga
mig. Det är sant att rallyts organisation är ganska dålig. Dem
borde ha fyllt blanketterna innan och fixa alla grejerna i
förskott. Och nu dem väntar, hämtar inte papperna och blockerar
alla. Och som säger Cunégonde, på affärerna om en kunde har en
full vagn lämnar han gå förbi kunden som har bara 3 artiklar.
Marcel ge mig 2 blanketter men jag vägrar köra
om kön.
Sen är det Danielle som kommer. Hon säger att
det finns en guide som Cunégonde känner lite som organiserar vår
genomgång. Och om jag stannar här skall jag sova här.
Gränsen stänger
kl.18. Klockan är 15 nu. Hummmm. Tvekan. Fråga av
princip. Jag kan vara tjurig. Men jag måste ge mig. Då kör jag
om igen hela kön.
När jag är framme kommer guiden, Bark, hämta
mina blanketter och ger de till tulltjänsteman. Några ungerska
står framför min bil för att jag inte kör genom gränsen.
Men
tulltjänstemannen kommer, och bjuder mig att köra. Hehehe.
Jag är först. De andra följer med på högra sidan.
De pensionära i husbilarna ser det och gör som
oss.
Efter den här linjen måste vi stopp och det
blir massa blanketter att fylla. Det tar en jävla tid men Bark
hjälper mycket och går förbi alla. När vi väntar försöker han
köpa våra bilar. Egentligen är han här för att hitta kunder och
för att se bilarna som kommer in i Mauretanien.
Sen en ung man kollar in i bilarna, snabbt.
Jag tror att vi ska kunna åka men nej, nu måste vi gå till en
annan polis . Han sitter mellan 2 väggar, under ett träd. Finns
människor i kön framför honom och han skriver våra namn och
allt. Han har inte
bråttom. Han noterar vem kommer in och ut.
Framför oss, en ung polsk kille.
Bark börjar prata
polska. Shit! Jag blir totalt överraskad att höra den där
guiden, med sin blå boubou, prata polska!!!!
Sen kan vi äntligen köra ut ur Marocko. Bark
åker i Cunégondes bil. Under 4 kilometer är vi i en no-man’s
land skit farligt. Vägen är bara stora hål mellan stenar men man
får inte lämna den här vägen. Finns miner överallt omkring. En
polis i Mauretanien ska berätta att en tysk familj i en husbil
exploderade på en min några veckor innan.
In i no-man’s
land. Förbjuden att ta den fina vägen på höger.
Efter detta kommer vi in i Mauretanien. Och
massa blanketter igen. Men här är dem mer än i Marocko, och dem
skrattar hela tiden.
Och dem älskar flip-flop skor!
Och bilar! Alla
vill köpa våra bilar.
Men allt ser ganska fattigt ut. Deras kontor
är bara baracker av plankar. En gammal madras på golvet.
Man fyller ett blankett där man lovar att inte
sälja bilen i Mauretanien men tjänstemannen som ska stämpla
föreslår att köpa den. Sen måste vi fixa visum. De gäller bara
för 3 dagar.
Allt kostar. Pengar och, naturligtvis några
par av flip-flop.
Undrar meter därifrån finns som en bilskrot.
Alla bilar som har kört på miner.
Cunégonde ser en guide som hon känner i en bil
kommande från Marocko. Nàh heter han och han ska komma med oss
till Nouadibou.
Sen måste vi till Turism Byrå! Dem vill veta
var vi ska. Dem gör det sedan en månad efter fransmännens mord.
Och dem hälsar välkommen tusen gånger.
Sen måste vi köpa en bilförsäkring. Europeiska
försäkringar gäller inte här.
Nu kan vi sticka. Bark och Nàh hoppar in i
Cunégondes bil. Pensionära kommer precis när vi åker. Åtminstone
ska dem inte sova på gränsen i Marocko.
Vi kör ner. Första korsning, första
poliskontroll. Den unga polisen vill ingenting. Han bara undrar
om vi har presenter till honom!
Vi kör en kilometer. Finns en buss med franska
nummer. Vi stoppar. Nàh säger att den här bussen står här sedan
3 dagar. En familj med 2 barn i Afrika sedan 3 månader.
Dem gör det varje
år. Bussens vattenpump är sönder. Och dem blev lurad av
bilmekaniker från Nouadibou. Så är bilmekaniker tjuvar överallt
i världen. Men familjen är ganska cool och tar det med filosofi.
Vi lämnar dem när vi är säkra att vi inte kan göra nåt .
Vi kör till camping ABBA !!!!!! i Nouadibou.
Det är natten. Vi skall sova under en touaregs tält. När vi kör
i campingen får Danielle och jag vår första problem med sanden!
Bark tar ett lager av flip-flip och lämnar oss. Vi kör Nàh hemma
hos honom. När vi åker kommer hela gänget av pensionära som en
cow-boys konvoj i Far-West.
När vi är vid Nàhs hus tror jag att vi r i
Palestina, i Gaza ! Ganska lik med hus halva färdiga eller halva
destroy. Nàh bjuder oss på té. Vi går in i huset. Jag trycker
fruns hand. OJJJ SHIT!!!! Skandal ! Hon trodde jag var en kvinna
och jag har gjort ett stort fel ! Kvinnorna i Mauretanien rör
inte männen ! Men det är ok för den här gången. Vi ger lite
presenter. Sen är det tés ritual. Kvinnan häller och häller för
att tén gör en skum. Och sen dricker man 3 glas. Alltid 3 glas.
Överallt.
Sen lämnar vi huset och åker vi tillbaka till
ABBA !!! Och lite mat, på en restaurang nära campingen. En
kebab! Den äckligaste jag har ätit i mitt liv. Dem har säkert
inte bytt pommes-frites olja sedan 2 år och det är svårt att
hitta kött mellan fettet.
|