31 Januari – DJENNE –
BANDIAGARA - 15 / 20 mil (tror jag)
Jag vaknar tidigt med led lätta hjärtat trots
en operation « töma magen » på toa. Lariam (piller mot paludism)
och öl gifter sig inte så bra tillsammans. Liten dusch, jag
packar mina grejer och går ta frukosten. Den snälla vita damen
tycker att jag är ganska tidigt, (om
hon visste min glädje !!!), hennes boy serverar min frukost.
Sen Danielle går kolla grejerna som hon vill i
min bil. Vi ska sen till den snälla vita damen för att betala.
Det är lite kallabalik. Danielle undrar från vilken land hon
kommer. Bingo!!! Sweden!!! Och då börjar jag tjata svensk med en
hotellsägare på Nigerflodenstrander.
Men nu är det inte allt, jag har bråttom att
lämna allt detta bakom mig. Jag är sugen för att min semester
börjar. Danielles grejer byter från en bil till en annan och
ciao.
Bara att köra utan röd Mercedes framför mig
ger mig en enorm pomme frite (fransk
uttryck som betyder att man är på en stor och energisk form)
Jag kommer till färjan. Två unga killar kommer
för att prata. För en gång skull vill de ingenting, bara prata.
En kvinna och hennes smycken till salu kommer ta mitt huvet. Det
tar 10 minuter innan hon fattar att jag inte skall köpa något.
Jag säger att vi skall byta grejer på andra sidan av floden. Sen
kommer den tjejen från dagen innan som ville att jag kör henne
till Segou. Hon insisterar för att komma med mig och för att
sälja grejer. Jag säger till henne att vänta den röda
Mercedesen, de andra vill köpa. He he he!!! Det är lite elakt
men det är min lilla pleasure på morgonen!
Solen är fortfarande låg. Jag förhärligars.
Färjan kommer. En kille på en moped kör ner som en racket och
kör på en unge några meter längre fram. Mer rädd än ont. Barnet
ställer sig upp gråtande. Jag trodde att jag skulle bevista på
en lynchning. Jag ska vara försiktigt på vägen, vad som helst
kan komma upp framför när som helst.
Jag kör upp på färjan. En gammal gubbe med
sitt barnbarn på knän sitter bredvid min dörr. Jag tänder en
cigg. Han frågar efter en. Det är typiskt med såna människor att
jag vill engagera ett samtal. Jag tänker att en sån inte skall
komma gnälla för en present eller ett godis. Han är imponerande.
Han utstrålar en j....... kraft.
Färjan lägger till men landnings plattor
ställer sig i sanden. Dem 2 första bilarna kör ner och har
vatten tills mitten av hjularna. En kille undrar mig om han kan
komma med mig för att åka ner. Han vill inte blöta sina Adidas
imitation. Han sätter sig på motorhuvet. Man ber oss att ha
tålamod. Hela personalen på färjan jobbar för att fixa
landningen. När jag säger personalen är det alla fotgängare som
finns kvar på färjan.
En man och hans dotter smyger sig in på längs
min bil. Mannen är också imponerande. En lugnt och tystlåten
kraft. Den lilla tjejen utstrålar av renhet. Jag vet inte vad
jag ska göra. Jag skulle nästan be dem att ursäkta mig att vara.
Min enda rörelse är att spänna armen med 2 gossedjur och godisar
till flickan. Stupid europeisk man! Jag skäms. Men mannen och
tjejen blir as glada. En annan man kommer bryta magin och
gnäller för att också få presenter.
Under den här tiden klarar färjan landningen.
Jag kör ner med killen på motorhuvet. Jag stoppar efter
säljarnas bord. Kvinnan som ville byta ut grejer kommer. Vi
börjar våra små affärer men plötsligt känner jag som om en
bläckfisk tog mig i halsen. 1000 tals par händer går genom
fönstret. Jag skojar. Fönstret är öppet. Flip-flops läger
forsvinner. Helvete! Man kan inte ge nåt utan att hela byn
kommer. Jag känner som jag ska befinna mig i kalsonger på 10
sekonder. Jag ger lite av det som finns kvar och jag sticker.
Jag kör hypercool hela dan. Framför allt
stoppar jag ofta. Så snart som jag kör om en släpvagn parkerar
jag och jag röker en cigg. Sen när kommer släpvagnen stoppar den
här. Flip-flops och gossedjuren är ganska effektiva. Det bjuder
mig för stora stunder. Familjen på släpvagnen, den gamle på
cykeln, killarna som plockar slitna stenar vid floden, dem tre
bröderna.
Jag har bekymmer med gas-oilen. Jag vill tömma
mina 20 liter reserv i tanken. Men det blåser som fan och det är
omöjligt att sätta fast tratten. Dessutom hela vätskan flyger
och inte en droppe rinner i tanken. En kvinna och 2 barn kommer
fram. Jag frågar om kvinnan kan hjälpa mig och hålla tratten.
Shit! Hon får en halv liter gas-oil på händerna. Jag skämms. Jag
ger papper för att hon torkar sig. Jag ger upp. Dem får grejer.
Ja skall behöva vakta mätaren. Och tanka så fort som möjligt.
Damen som fick gas-oil på händerna
Efter Mopti blir landskapet stenigt och
bergigt. Det är kanske glädjen att vara ensam men jag
extasiserar mig på allt. Vilken fot! (franskt
uttryck som betyder vilken njutning) Jag hämtar sand till
Lisa efter Mopti. En gammal man går på vägen, haltante, men han
går med rytmiska steg.
Körningen skulle ta 2 timmar. Den tar 5. Jag
sitter 20 minuter på en klippa, cigg efter cigg. Det är fint.
Jag tänker på ingenting eller för mycket. Spelar ingen roll.
Skit i det...
Den här vägen kallas « la route du poisson »,
« fiskens väg » därför att på berget över Bandiagara och i
nerförsbacken svänger och vrider sig vägen som en fisk som
simmar. Samtidigt på
skylten står något om en kampanj mot AIDS.
Jag kommer fram till Bandiagara, jag stoppar
på « Auberge de la falaise ». Jag tar en öl. Det finns några
vita som äter. Jag tar ett rum. (Fick
se dagen efter att det fanns tält uppe på altanen)
Jag går träffa guiderna. Jag tar en, Emile,
kallas « Den Tjocka » av
de andra. Han sätter sig i bilen och vi kör till byarna på
berget och andra sidan. Han gör hans jobb.
|