7
Pierre i Afrika - del 15  



30 januari –  SEGOU – DJENNE – 30 mil (tror jag, cirka) del 3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det känns konstigt. Sedan vi har kommit i Mali, är det första platsen där jag känner som en sort av animositet. Staden är smutsig och jag har ingen lust att se mycket mer. Och jag är skit arg på DumDum. (Jag har missat grejer men det spelar ingen roll, jag skall komma tillbaka)

 

Jag går till bilarna

 

Skolorna tömmer sig. Massa folk som går men jag känner inte mig som välkommen. Ofta killars grupper stoppar vid mig på anfalls gränser. En tonårig kommer och pratar lite mer vänlig. Men det är klart att det inte är gratis. Han väntar på något av mig, på vilken form som helst. Det börjar bli ganska besvärligt. Det är omöjligt att få kontakt utan att vi måste ge en present eller pengar. Han, han säger att dem tycker om spela fotboll, och att nu har dem ingen boll, och att på marknaden det finns skit billiga… 5 minuter senare parkerar boll säljaren hans EU-mopped vid mig.

De andra kommer. Solen går ner. Det betyder: Mopti innan natten är som a big dream. Das Fuhrer bestämmer: vi skall sova här. Usch!!!! Ta lugnt! Jag föreslog det innan men det var en dum idé. Och nu börjar det bli natten när vi jagar efter ett ställe för sova.

Damerna bråkar ganska våldsamt med 2 pojkar. Det har något att göra med deras sväng i Djenne då undviker jag att inblanda mig i affären.

Till slutet köper jag bollen till pojken. Han bjuder sig för att visa vägen till värdshuset Baba som ser perfekt ut för Cunegondes äventyrares liv. Sen går pojken fixa problemet mellan damerna och de aggressiva killarna.

Cunegonde sticker. Danielle och jag har idén att dela ut godis. Alldeles fel. Tiotals barn smygar sig in mellan väggen och bilen. Jag vågar inte starta. Danielle skriker på mig att nu vi måste åka.

 

Ouahhh! Jag gråter framför den här fina bil!!!!!

 

Vi sticker och möter den röda Mercedesen som kör på andra hållet. Vi vänder och följer med. Familjen X stoppar på andra sidan av av gatan. Danielle går för att diskutera. Vi vänder igen. Och vi kör till Babas värdshus. Jag stannar vid bilarna. De andra går kolla rummen. Det borde passa. Men nej, vi ska se någonstans annat. Vi vänder igen. Vi skickar damm och gasutströmning i ansiktet av folk som sitter ute och kollar på fotboll på tv’n. Vi kör genom hela staden och hittar ett annat värdshus, mycket mer ”stor äventyrare”.

Liten by stil semesters klubb, vid Nigerfloden, stor vägg omkring, tropikalisk trädgård, små paviljonger. Där åtminstone skall inte dem små svarta bli jobbiga med Cunegonde. Jag älskar hennes utspel: här är det inte dyrt, det är bra. Det kostar 4 gånger mer än de på de andra platser vi har sovit innan. Mat och dryck följer med ökningen.

Men det spelar ingen roll. Jag har bestämt att åka ensam imorgon.

Ägaren är en tant ungefär 55-60 år, mager, med rufsigt och gråt hår, som pratar med en engelsk dialekt. Hon styr hennes ”boys” som en militär.

Jag lämnar mina grejer i rummet och hop! En kall öl! Efter en stund kommer den snälla vita damen och säger att kvällens menyer har ändrat because fisklagret är tomt. Jag går informera mina kära vänner. Danielle är inte i rummet. Jag ska till famijlen X’s rum. Alla är där. Jag lämnar meddelandet och tar deras nya beställningar. Jag undrar om dem ska fråga för att levereras i rummet.  

Och hop, en öl till! Det är roligt, jag märker att jag inte har mycket att skriva utom skamligheterna med familjen X därför att ingenting händer. Kontakt = intet med det lokala folket, i Marocko, Mauretanien eller Mali (M3). Det är som jag har gjort den här resan under en plast bubbla som ett cancerartat  barn.

Efter 2 öl värdigas mina medresenär att går ut ur luftkonditioneringen. Dem beställer dryck. Marcel får ta en öl. Han skålar. Han vill att alla skålar. Shit ! Jag rör inte mitt glas. Sorry för Danielle och Marcel men hellre dö på plats än skåla med den neurotiska.

Sen kommer maten. Där blir jag spikat. En full påse av dumheter hör jag. Fröken Afrika håller tal. Campingen från Marrakech var himla kolonialisk men inte här. Jag kväver nästan mig i mitt glas humle. Här ligger tallrikarna på såna plast under-tallrikar med svart och vit bilder från den gamla kolonis tiden. Och sen kommer den kvällens bästa. Das Fuhrer säger att egentligen är det äckligt att trycka folkets hand, dem är så smutsiga, det är fullt av bakterier!!! Jag blir tejpad! Jag har inte sagt nåt till dess. Men jag skrattar. Marcel märker det. Bättre att skratta än gråta. När Danielle frågar mig vad jag tycker om stället blir jag tvungen att undra var är skillnaden mellan här och Club Med hotellet i Marrakech i centrum som dem kritiserade. DumDum håller käft, det är en chans. Danielle och Marcel försöker hitta en skillnad. Plötsligt fattar jag att jag har varit totalt dum att säga det. Då ber jag för att stänga diskussionen om det. Men om man fixade flaskas skärvor eller taggtrådar på väggen, några vakt torn, vakter med grymtande hundar, tror jag inte att det skulle störa dem. Så länge att dem små svarta snorungar inte kommer förorena deras rena värld.

Kommer sen en lång tystnad. Vi kan nästan höra en mygga flyga men luftkonditioneringen blåser så hårt att man nästan ser isberg på Nigerfloden.

Jag utnyttjar den här stunden för att fixa finans frågor med varsin och informerar att jag sticker ensam imorgon bitti. No comments. 

När vi har ätit färdigt vill das Fuhrer gå lägga sig på en gång. Jo, hon är trött den super woman, långt ifrån berättelsen hon hade skickat för att förklara resan. Marcel har inget annat val än att följa med henne. Han trycker vänligt min hand.

Danielle och jag stannar en stund vid bordet. Jag tycker om hennes förståelse och bilden som hon använder, fågeln i buren som behöver frihet. Vi går sen lägga oss och tjatar en timme till i rummet. Hon har inte mer än jag lust att lägga sig.