30 januari – SEGOU –
DJENNE – 30 mil (tror jag, cirka) del 3
Det känns konstigt. Sedan vi har kommit i
Mali, är det första platsen där jag känner som en sort av
animositet. Staden är smutsig och jag har ingen lust att se
mycket mer. Och jag är skit arg på DumDum. (Jag
har missat grejer men det spelar ingen roll, jag skall komma
tillbaka)
Jag går till bilarna
Skolorna tömmer sig. Massa folk som går men
jag känner inte mig som välkommen. Ofta killars grupper stoppar
vid mig på anfalls gränser. En tonårig kommer och pratar lite
mer vänlig. Men det är klart att det inte är gratis. Han väntar
på något av mig, på vilken form som helst. Det börjar bli ganska
besvärligt. Det är omöjligt att få kontakt utan att vi måste ge
en present eller pengar. Han, han säger att dem tycker om spela
fotboll, och att nu har dem ingen boll, och att på marknaden det
finns skit billiga… 5 minuter senare parkerar boll säljaren hans
EU-mopped vid mig.
De andra kommer. Solen går ner. Det betyder:
Mopti innan natten är som a big dream. Das Fuhrer bestämmer: vi
skall sova här. Usch!!!! Ta lugnt! Jag föreslog det innan men
det var en dum idé. Och nu börjar det bli natten när vi jagar
efter ett ställe för sova.
Damerna bråkar ganska våldsamt med 2 pojkar.
Det har något att göra med deras sväng i Djenne då undviker jag
att inblanda mig i affären.
Till slutet köper jag bollen till pojken. Han
bjuder sig för att visa vägen till värdshuset Baba som ser
perfekt ut för Cunegondes äventyrares liv. Sen går pojken fixa
problemet mellan damerna och de aggressiva killarna.
Cunegonde sticker. Danielle och jag har idén
att dela ut godis. Alldeles fel. Tiotals barn smygar sig in
mellan väggen och bilen. Jag vågar inte starta. Danielle skriker
på mig att nu vi måste åka.
Ouahhh! Jag gråter framför den här fina bil!!!!!
Vi sticker och möter den röda Mercedesen som
kör på andra hållet. Vi vänder och följer med. Familjen X
stoppar på andra sidan av av gatan. Danielle går för att
diskutera. Vi vänder igen. Och vi kör till Babas värdshus. Jag
stannar vid bilarna. De andra går kolla rummen. Det borde passa.
Men nej, vi ska se någonstans annat. Vi vänder igen. Vi skickar
damm och gasutströmning i ansiktet av folk som sitter ute och
kollar på fotboll på tv’n. Vi kör genom hela staden och hittar
ett annat värdshus, mycket mer ”stor äventyrare”.
Liten by stil semesters klubb, vid
Nigerfloden, stor vägg omkring, tropikalisk trädgård, små
paviljonger. Där åtminstone skall inte dem små svarta bli
jobbiga med Cunegonde. Jag älskar hennes utspel: här är det inte
dyrt, det är bra. Det kostar 4 gånger mer än de på de andra
platser vi har sovit innan. Mat och dryck följer med ökningen.
Men det spelar ingen roll. Jag har bestämt att
åka ensam imorgon.
Ägaren är en tant ungefär 55-60 år, mager, med
rufsigt och gråt hår, som pratar med en engelsk dialekt. Hon
styr hennes ”boys” som en militär.
Jag lämnar mina grejer i rummet och hop! En
kall öl! Efter en stund kommer den snälla vita damen och säger
att kvällens menyer har ändrat because fisklagret är tomt. Jag
går informera mina kära vänner. Danielle är inte i rummet. Jag
ska till famijlen X’s rum. Alla är där. Jag lämnar meddelandet
och tar deras nya beställningar. Jag undrar om dem ska fråga för
att levereras i rummet.
Och hop, en öl till! Det är roligt, jag märker
att jag inte har mycket att skriva utom skamligheterna med
familjen X därför att ingenting händer. Kontakt = intet med det
lokala folket, i Marocko, Mauretanien eller Mali (M3).
Det är som jag har gjort den här resan under en plast bubbla som
ett cancerartat
barn.
Efter 2 öl värdigas mina medresenär att går ut
ur luftkonditioneringen. Dem beställer dryck. Marcel får ta en
öl. Han skålar. Han vill att alla skålar. Shit ! Jag rör inte
mitt glas. Sorry för Danielle och Marcel men hellre dö på plats
än skåla med den neurotiska.
Sen kommer maten. Där blir jag spikat. En full
påse av dumheter hör jag. Fröken Afrika håller tal. Campingen
från Marrakech var himla kolonialisk men inte här. Jag kväver
nästan mig i mitt glas humle. Här ligger tallrikarna på såna
plast under-tallrikar med svart och vit bilder från den gamla
kolonis tiden. Och sen kommer den kvällens bästa. Das Fuhrer
säger att egentligen är det äckligt att trycka folkets hand, dem
är så smutsiga, det är fullt av bakterier!!! Jag blir tejpad!
Jag har inte sagt nåt till dess. Men jag skrattar. Marcel märker
det. Bättre att skratta än gråta. När Danielle frågar mig vad
jag tycker om stället blir jag tvungen att undra var är
skillnaden mellan här och Club Med hotellet i Marrakech i
centrum som dem kritiserade. DumDum håller käft, det är en
chans. Danielle och Marcel försöker hitta en skillnad. Plötsligt
fattar jag att jag har varit totalt dum att säga det. Då ber jag
för att stänga diskussionen om det. Men om man fixade flaskas
skärvor eller taggtrådar på väggen, några vakt torn, vakter med
grymtande hundar, tror jag inte att det skulle störa dem. Så
länge att dem små svarta snorungar inte kommer förorena deras
rena värld.
Kommer sen en lång tystnad. Vi kan nästan höra
en mygga flyga men luftkonditioneringen blåser så hårt att man
nästan ser isberg på Nigerfloden.
Jag utnyttjar den här stunden för att fixa
finans frågor med varsin och informerar att jag sticker ensam
imorgon bitti. No comments.
När vi har ätit färdigt vill das Fuhrer gå
lägga sig på en gång. Jo, hon är trött den super woman, långt
ifrån berättelsen hon hade skickat för att förklara resan.
Marcel har inget annat val än att följa med henne. Han trycker
vänligt min hand.
Danielle och jag stannar en stund vid bordet.
Jag tycker om hennes förståelse och bilden som hon använder,
fågeln i buren som behöver frihet. Vi går sen lägga oss och
tjatar en timme till i rummet. Hon har inte mer än jag lust att
lägga sig.
|