|
29 januari –
BAMAKO – SEGOU –
25 mil
Kanon bra natt. Det är ljust när jag vaknar.
Jag försöker att gå utan ljud. Men Youssouf har ganska bra
hörsel. Jag går ett steg i köket och Youssouf kommer springande.
Han har svårt att öppna grinden och han skriker direkt
« AMADOU ». Jag skulle gärna vilja att han lämnar honom i fred.
Men nej. The boy kommer, öppnar grinderna. Youssouf skickar
honom handla bröd och går lägga sig.
Jag ska tvätta mina kläder. Egentligen jag rör
kläderna i en hink där dem ligger sedan kvällen och jag hänger
dem. Sen en serie av Nescafé och jag skriver. Amadou kommer
tillbaka med bröd, och försvinner. Jag tycker om den här
stunden.
Danielle sover säkert bra därför att Marcel
stiger up innan hon. Efter hand har hela huset vaknat.
Danielle sticker i stan med Youssouf på
scootern. Jag fortsätter skriva. Famijlen X pratar inte med mig
och det är perfekt.
Jag
går förbereda mina grejer. Jag vill sopa rummet men jag hittar
ingen sopborste. Jag frågar Amadou men han fattar ingenting.
Efter en stund förklarar han att han ska sopa själv. Jag ger ett
paket cigg. Jag känner mig ledsen när jag ser honom. Jag har
rysningar.
Big Chief har idén att sopa vardagsrummet när
jag sitter och skriver. Hon sopar bara halva rummet, hon vågar
inte komma sopa vid mina fötter. Sen ska hon ut och sitter på en
trappa. Jag skall sopa resten sen.
Youssouf och Danielle kommer tillbaka. Hon
utstrålar som... solen i Karlstad... Entusiastisk om erfarenhet
att vara på 2 hjular i Bamako. Jag är avundsjuk.
Vi börjar skriva vykort som Danielle köpte.
Bilköparen kommer. Famijlen X, nej Madame Cunégonde går dit och
pratar business. När hon är färdig kommer hon och säger att nu
vi kan åka iväg. Innan att jag har kunnat prata om min bil med
Youssouf. Jävla kärring! Sugen på att hoppa på hennes mage!
Våldsamt!
När det är min tur känner jag som jag ska bli
kn......... Youssouf säger att min bil ser bättre ut än Familen
X’s bil men att motorn är kass.
Hummmm, OK....men i
Spanien och Marocko blev dem förkylda när jag körde om i
uppförsbackarna. De enda problem med min bil är bagageluckan som
inte går att låsa, vindruttan som har spruckit lite i Nioro och
strålkastarna. Jag säger till Youssouf att någon i Nioro
bjuder på 800 euros mer. Jag sticker. Youssouf pratar med
köparen. Han ropar på mig igen. Han ger 300 euros mer. OK, jag
har ingen lust att kontaktera gubben från Nioro. Finns risken
att det tar tid och att han inte har pengarna på en gång. Med
Youssouf är det fyrkantigt. Lika bra att fixa försäljningen nu
och basta. Jag vet att jag är lurad men det spelar ingen stor
roll. Enligt Cunégondes
kompis som vi träffade i Marocko skulle jag sälja min bil dyrare
än den anda Mercedes. Men jag ska inte bli paranoid.
Så nu är den såld, vi kan åka. Vi har våra
bilar kvar en vecka. Youssouf ger lite CFA och jag skall få
resten av pengarna i euros när jag skall komma tillbaka.
Vi sticker från Bamako på början av
eftermiddagen. Vi blir vilse. Youssoufs fel. Han förklarade
dålig ! Bensin, vatten och on the road.
Vegetationen är samma hela vägen till Segou.
Växelvis grön eller torrt gul. Ibland har savannen bränt. Akta
med cigaretterna. Vi upptäcker nya trä. Och stora och fina
baobabträ tvingar oss att stoppa för bilder.
Sen stoppar i en by. En helt tokig kille,
klätt med en flagga av Mali, springer vid den röda Mercedesen
med ett glass té. Marcel tar glasset och skickar den galna till
oss. Han säger att bil att dem i bilen framför vill att vi köper
bröd!!!!!! Vi blir förvånad men ändå vi ger 2000 CFA till
flaggans hållare. Han sticker springande. Och kommer tillbaka
med 4 stora bröd och ger tillbaka 100 CFA. Det är sant att vi
inte preciserade vad vi ville. Killen skrattar som fan.
Vi lämnar mynten och Danielle går ut hämta ett
par flip-flop. Killen blir helt hysteriskt. Jag förevigar honom
på en bild med Danielle. (Grabben är varmt. På
kvällen kl.17 skall spelas matchen Mali-Elefantbenkust på
Afrikans Nations Cup. Den som förlorar går ut ur turneringen.)
Vi yrar full gas i bilen med Danielle om
brödet. Plötsligt har hon idén att göra smörgås med såna barns
choklads pinne Kinder som har smält. As gott. Vi käkar 2
sandwichs.
Trafiken är huvudsakligen gjort av överlastad
lastbilar och taxibilar, typ Ford Transit, överlastade också,
med några personer stående ute, klamrande sig fast vid vad dem
kan, andra personer sitter på
2 meter
av väskor på taket.
Plötsligt walkie-talkie meddelande. Familjen X
vill stoppa för äta. Shit, vi är inte hungriga efter våra
delicious smörgåsar. Jag käkar en bit ost och kollar på
trafiken.
Polis kontroller i Mali är typiska. Ibland en
barriär som en medborgerlig kommer öppna för oss. Militära
ligger på sorter av brassestolar under skuggan av trädar. Dem
bara gör ett tecke för att bjuda oss att fortsätta. Ibland är
det stora metalliska fatar som korsar över vägen. Scenarion är
samma när det inte finns plats mellan 2 fattar.
Efter varje kontroll finns en kompakt
folkmassa och bussarna som töms och fylls. Grönsaker och
dryckessäljare som försöker sälja till buss passagerare. Massa
färgar.
Ibland delar Danielle ut godis, när barnen
inte är för många. Vi köper en påse av vita grejer kommande från
baobabs frukt. Efter att ha smakad blir vi ganska säkra att vi
inte skall röra påsen innan vara hemma.
Dagen rinner lugnt och fint, jag tycker om,
med några stop i vattenmeloners planterande eller calebasses
åker. (Man använder calebasserna som skål eller för tillverka
musik instrumenter).
Vi borde landa i Segou vid kl.17. Då skall jag
kunna kolla på fotbollsmatchen med folk, för the fun.
Baobab med bikupor
Men, men, men! Nicht! Das Fuhrer vill att
först vi skall titta på festivalens program som börjar om 3
dagar. Vi måste då åka i stan, vid Nigerfloden.
Egentligen fattar jag inte vad letar efter. Jag har redan sagt
programmet och priserna. Det pumpar mig. Jag vet att dem
inte har lust att åka på festivalen. Framför allt en person. Vi
parkerar bilarna vid floden.
Cunégonde säger till mig att hitta ett
program. Lätt. Jag hittar och kommer tillbaka. Det är klart att
hon inte ska åka på festivalen. Marcel blir besviken. Han ville
se marionetterna. Jag tänker lite och tycker att det blir
perfekt. Jag skall komma tillbaka ensam. Vem, som är bara lite
intelligent, skulle åka på en afrikanskt musik festival med den
här kärringen?
Sen kommer den traditionella corridan för att
hitta var vi ska sova. Vi kör i staden. Shit! Vad fint! Massa
folk och små affär eller verkstäder. Naturligtvist väljer
Cunégonde att köra till en camping-hotell-palace på stadens
ingång, långt från centrum. Som betyder att man måste ta bilarna
för åka i stan. Danielle och Big Chief går kolla priserna. Men
det måste vara dyrt för att hon accepterar att
köra vidare. Men det är Danielle som har sagt till henne
att jag skulle gärna sova i centrum. Tack Danielle. Men när
Hennes majestät värdigas acceptera har alla affärer och stånd
stängt.
Vi hittar ett sympatiskt hotell, med
parkering, mitt i centrum. Jag lämnar snabbt mina grejer i
rummet och går ner i hotellets hall för att kolla på slutet av
matchen med en man som sitter här och receptionnisten. Jag
beställer en öl. Det är en kvinna från den bar-dancingen bredvid
som serverar. Men det finns inte den stora stämningen. Mali
förlorar.
Mina resekamrater kommer ner. Jag kollar på
matchen tills dem blir redo. Sen går vi i stan. Jag drömmer och
tappar de andra. Men staden är som öknen. Seriös har jag över
huvet att köra för ingenting, komma fram på natten och sticka på
morgonen utan att ha se nånting. Danielle frågade mig vad jag
tänkte göra. Mitt val är enkelt. Jag ska med dem till Pays Dogon,
om det inte finns någon ändring, men sen jag kommer tillbaka
till Segou på fredag morgon. Danielle skall åka i familjen X’s
bil. Jag kände sedan ett tag att Cunégonde inte tänkte åka till
festivalen. Och je skall köra ensam till Bamako på söndagen..
Jag går ensam, passerar förbi en bar som jag
älskar dem. Jag fortsätter. Jag har bråttom att vara på
festivalen, ENSAM! Ingen klocka, ingen dumma personen som vill
bestämma för mig. Äta, vila, en öl,...som jag vill när jag
vill... Det är inte på min ålder att jag behöver en vakt.
Mali förtrolla mig. Finns alltid ben här
musiken, folket är glad och fullt av liv. OK, det finns
barnungar som förföljer men det är förstående.
Jag har hittat mitt paradis. Slutligen kunna
gå i en stad. Jag promenerar ensam, har tappat de andra men jag
klagar inte. Efter en stund jag bestämmer att åka på den baren ,
« le Niger ». Jag söker lite efter de andra men utan stor
övertygelse.
På baren, som händelsevis, hittar jag familjen
X och Danielle, sittande omkring ett bord på terrassen. Jag
sätter mig med dem, och beställer öl och mat. Platsen är
trevlig, afrikanskt service, då lite långsamt men det är tidigt
och jag har tid.
Nej jag är inte full! Jag tvättar mina glasögon!
Plötsligt undrar killar om vi kan byta plats.
Dem skall spela musik på terrassen. Djembé, balafon (Det
är namnet av den xylofonen som jag såg i Bamako) och sång.
Kanon musik.
Jag känner att familjen X inte tycker som jag.
Danielles fötter slår på rytmen. Så snart som vi har ätit färdig
ropar Cunégond på notan. Jag betalar snabbt min del, frågar
rumsnyckeln av Danielle och springer hämta min resedagbok och
ciggs innan dem föreslår att spela kort.
Jag träffar dem på vägen, lämnar nyckeln till
Danielle och hälsar på en trevlig kväll.
Jag kommer in i baren och väljer en strategisk
plats. Det finns mycket folk nu. Musiken är genial.
Det börjar bli stor party i baren. Halva från
Mali, halva från Europa. Det är varmt, dansare överallt. Unga
tjejer lockar kroppen tills att väcka en död. Djembés spelarna
kommer in i baren. Det exploderar.
Några vita personer ser ut att vara van vid
platsen. Stora hands skakningar med dem svarta. Finns alla
stilar. Pastis turnerar snabbt.
Jag älskar Segou. Men här, i baren, är det
inte den rätta platsen och inte den rätta stunden att ta bilder.
En stund för sig själv.
Musiker går omkring borden genom att slår som
galna på deras djembé. På gatan och på terrassen är dansarna
hysteriska. Det är omöjligt att nå bardisken. Jag pratar med
mina bordsgrannar. Kvällen rinner.
3-4 timmar senare åker jag tillbaka till
hotellet. Jag sätter mig en stund i en salong med afrikanska
stolar, vid mitt rum. Jag skriver och drömmer. Jag älskar
definitivt Segou.
I
|