|
28 januari – DIDIENI -
BAMAKO – 200 mil (del2)
Några kilometer och kiss-paus och bilder.
En baobab
Sen gasar vi. Jag är ganska otålig att nå Bamako. Även ganska febril.
Landskapet ändrar efter hand. Jorden blir mer röd. Träder blir
högre. Och mer man närmar sig Bamako, grönare blir det. Kommer
odlingar också.
”Affärerna” blir mer färgad. Tomater, bananer,
mango, vattenmeloner… .Frukternas färger harmoniserar sig med
kvinnornas kläder.
Danielle förvånar sig mer och mer om barnen.
Det finns hur mycket som helst som är mindre än 18. Och tjejer i
14-15 ålder med ett på ryggen.
Vi kör så. Det är ganska sagolikt. Ofta hör
man musik när man kör förbi en by. Musik från Mali eller reggae.
Jag älskar det. Inte långt från Bamako, ny vägavgift, på franska
stilen. Normalt. Franska regeringen bjöd på. Man känner på
avstånd, i dalen, Bamako och sin miljöförstöring. Som ett moln
av gasutströmning. I byarna blir befolknings densitet större och
större. Mycket mer aktivitet.
Mobils kort säljning
Vi ankommer till Kita. Vi kan ta lastbilars
väg eller centrum. Danielle och jag röstar för cemtrum. Det är
genialt och levande. Massa trafik. Det är varmt, dammigt. Men
plötsligt asfalten slutat och det blir pist igen. Även pisterna
vi tog innan såg ut som europeiska motorvägar i jämförelse.
Ungefär 500 meter att köra i krater. Omöjligt att slalomera. Man
måste köra 1 kilometer per timme i något som ser ut som stadens
favella.
Sen blir det asfalten igen och vi kör ner på
Bamako. Be careful Bamako, I’m coming! Ingången är progressiv.
Och vi är i centrum utan att ha märkt något. Milliarder mopeder,
typ EU moppe,
överallt. Varje rörelse på ratten kan skicka en på omloppsbana
med satteliterna. Dem kör som galningar. Vi kör fram i den här
starka elden utan riktigt veta vart vi ska.
Plötsligt kör vi upp på en trottoar. OK. Jag
sätter mig med Marcel ute och ganska diplomatiskt undrar jag vad
är programmet. Han vet inte mer än jag. För att undvika
polematiken och Fuhrers vrede är det bättre att hålla tyst.
Efter 10 minuter väller fram en man på en
Yamaha scooter, skidglasögon på pannan. Det är Youssouf, vår
kontakt i Bamako. Big Chief tjatar med honom. Dem börjar redan
att diskutera priset för bilarna, tror jag. I vilket fall som
helst är det jätte svårt att få informationer i vår lilla grupp.
Som jag riskerar att åka på goulagen om jag tar en initiativ
måste jag bara lyda. Jag försöker ändå att informera mig om
fortsättningen. Vi borde åka till ett värdshus. Det är vad jag
fattar mellan de halva orden. I hemligheten undrar jag till
Youssouf om det är till ”Auber Djemila” att vi ska. Nej svarar
han, vi ska på det andra värdshus. Synd, jag skall inte se igen
det schweiziska paret och de andra trevliga människorna som jag
hade träffat innan. Genial resa men semestern av skit. Cunégonde
lever i sin lilla värld och vägrar alla kontakter med de andra.
Hon skulle förlora trycket som hon har på gruppen.
Vi följer med Youssouf och åker vi in faktum
till hans bilverkstad. En gata av sand med massa moppar verkstad
och andra butiker. Vid bilverkstaden finns en liten restaurang.
Inne är det fullt av folk. Det ser ut som den samlings punkten
för de vita i Bamako. Halva svarta, halva vita sittande här för
lunchen.
Vi installerar oss i en liten privat salong.
Nu en kall öl! Jag känner den i hela kroppen. Vilken
lyckligenhet! Jag tror jag ska trivas i Bamako! Jag glädjer mig
åt att åka i stan när vi skall ha lämna grejerna på värdshuset.
Vi beställer mat. En kille som säljer CD kommer in. OK det är
kopior men jag är som ett barn och köper 6 stycken för ca 10
euros. Sen tomaters sallad och biff. Pommes frites och Danielles
brochett försvann mellen köket och vårt rum. Youssouf har kvar
skidglasögon på pannan, och dricker coca-cola. Han är muslim.
Jag tar en öl till för att vara taskig med Das
Fuhrer. Jag trivs här men jag skulle vilja åka snabbt ta en
promenad i Bamako. Det ska bli försenat. Pommes frites och
brochetter som saknade serveras nu när vi skulle ropa på
räkningen. Afrika. Jag undrar diskret till Marcel vad ska hända
nu. Och jag ramlar från himlen!!!! Programmet har ändrat. Vi ska
följa med Youssouf
till hans hus och vi ska bo hos honom, totalt utanför stadens
centrum och vi skall sticka imorgon bitti. Jag känner som jag
ska få en stor pinne i röven.
Vi betalar och går ut. Youssouf har
försvunnit. På andra sidan av gatan tillverkar 2 killar såna
typiska xylofon från Mali (kommer inte ihåg namnet). Jag tänker
återkomma för att köpa en till Lisa. Big Chief trampar av
otålighet därför att Youssouf inte är där. Danielle och jag
observerar gatan. Vilket liv! Vilket aktivitet!
Youssouf återkommer med en stor gasflaska som
jag lastar in min bil. Sen kör vi till hans hus. Vi parkerar
bilarna i hans gård. Fint hus omöjligt att föreställa sig från
ute. Det finns Youssoufs boy eller slav kan man säga, Amadou.
Youssouf visar våra rum som vi skall ha för natten. Inte dåligt.
Alla ska ha eget rum med bra säng. Vi kan ta vad vi vill i
kylskåpet och notera det. Vi skall betala på slutet. Sen
Youssouf sticker. Jag tar direkt en öl i kylskåpet.
Das Fuhrer upplyser oss äntligen om
programmet. HON ska duscha och vila. Det ser inte så bra ut.
Men… Mellan när hon säger att hon ska duscha och stunden när hon
ska effektivt gå duscha kan en timme rinna. Då åker jag själv på
en gång till duschen. Lite
jobbiga de 2 duscharna. Vattnet stänker överallt på toa tronen
och det tar inte lång tid innan det blir en sjö. Och inget varmt
vatten.
När jag kommer tillbaka ser jag Marcel som
tvättar familjens Mercedes. Hum!!! Jag förstår att jag måste
göra likadant. Skit
också ! Jag som aldrig tvättar min bil i Sverige måste jag göra
det i Bamako ! Löjligt! Men i så fall skall jag har något
att göra istället att larva i huset.
Jag är jätte glad att ha kört 500-600 mil till
Bamako för stå i ett hus utanför staden. Det pumpar mig seriös.
Och jag tänker på fortsättningen av resan och vad jag skall
göra. Jag är trött på att vara med de 3 andra hela tiden. Jag
saknar kontakten med lokala folket. Jag ser inte precis meningen
att köra som en dum och stänga in mig i ett hus med den här
sjuka kvinnan.
Men jag är lite dum också. Jag kunde ha betalat Amadou för att tvätta
min bil och tagit en taxi till stan.
Sen ska vi till en cyber-café en stund och
handla. Som vanligt blir det massa problem för att handla,
första affären är inte bra, vi hittar en annan som är värre då
åker vi tillbaka till den första. Jag vet inte vad vi letar
efter. Jag skiter i och säger det när man frågar mig vad jag
vill äta på kvällen. Jag köper mina cigaretter och väntar ute.
Sen tillbaka till huset.
Vilken nyttig dag!!!
Åtminstone på kvällen skall hända lite
oväntat. Youssouf kommer tillbaka en stund och sticker igen. Han
skulle hitta batterier för min kamera men en av sina franska
vänner från Bamako sa att han hade massa. På kvällen kommer
mannen hit. Danielle känner igen honom. Han var på värdshuset i
Nouakchott när vi stoppade dit. Gubben är ganska intressant. Han
brukar köra bilar från Frankrike till Bamako, ca 60 år gammal
och pratar med mycket liv i rösten. Han har 1000 anekdoter att
berätta och det behövs inte be honom. En öl och han är på gång.
Det gör att Cunégonde håller tyst. Han stannar en lång stund.
Youssouf kommer hem senare och äter våra
rester. Kvällen var ganska tråkig annars. Jag super 7 öl och gör
allt för att Das Fuhrer märker det (Barnsligt
men kul!)
Youssouf säger att vi måste vakna Amadou, som
sover på en madras ute, när vi skall lägga oss. Amadou skall
lösa och lägga sig inne. Konstigt. Jag ska till mitt rum, jag
orkar inte mer.
Lite konstigt med Amadou. Han stannar hela
dagen sittande på madrassen, ögon borta i tomrum, eller han
sover. Men kontakten är svårt med honom. Han pratar inte bra
franska. Han är från Dogons land. När Youssouf vill något
skriker han ”AMADOU” och Amadou kommer på en gång. Lite genant.
Det är blackploitation!
I
|