SEGOU’S FESTIVAL – MALI – AFRIKA – 1/2/3 FEBRUARI 2008
I början skulle vi vara 7 stycken att köra till festivalen, i 3
bilar. På slutet är vi bara 4. 2 kommer inte pga. familjs
problem och professionell orsak. Den tredje kommer inte därför
att han inte har fått pass i tid.
Själv flög jag från Göteborg till London och från London till
Perpignan, söder Frankrike, på gränsen mot Spanien. Där bor
paret Cunégonde och Marcel (eftersom jag inte har tillstånd att
skriva de riktiga namnen på paret har jag bytt deras förnamn och
jag ska kallas de familjen X. Jag skall gömma deras ansikte om
de är på bild). Vi skall sticka i väg därifrån. Den fjärde
personen är Danielle från en by från Meusen, söder om Nancy,
nod-öst av Frankrike.
Jag hade köpte en bil med Jacques (han som inte kommer pga.
passet). Han körde bilen till Perpignan 3 dagar innan att vi
åkte. Héhéhé, en svart Mercedes 190D från 86 för mig själv!!!
De andra bilarna är en röd Mercedes 190D för Cunégonde och
Marcel och en Renault Nevada combi diesel för Danielle.
Jacques, som inte kom, tyvärr…..
13 januari – PERPIGNAN – MADRID – 80 mil
Efter en dag att packa bilarna är vi redo.
Bilarna är fulla. Vi har med oss ett antal kartonger med 1300
par av såna ”flip-flop” skor, skolmaterial, leksaker,
barnkläder, gossedjur och mat, vatten, dunkar för gas-oil och
våra personliga grejer……
 
Danielle, Marcel, Cunégonde, Pierre ( jag då!!!!)
Kl 10.10 åker vi. Fint väder fast lite kallt.
Det frös under natten. Vi tar motorvägen till Barcelona och sen
vanliga vägar, fast dem ser ut som motorvägen, i centrum av
Spanien. Vi har walkie-talkie i bilarna men mest av tiden skall
jag inte svara. Ingen lust att prata för ingenting och min
personella resa har börjat. Jag blir lite förvånad av landskapet
som är ganska fint och lite ”öknit” (jag menar som ser lite ut
som öknen!!!!) efter en stund.
Hela dan går bra. Bilarna funkar perfekt.
Kommer kvällen och första problemen. Ljuset på den röda Mercedes
krånglar. Och vi är i berget nu och det är skit kallt. Det
meningslös att fly från Sverige för att frysa likadant. Det
börjar regna, finns massa folk på vägen, torkarna på bilarna är
kassa. Sen kör vi vilse vid Madrid och vi blir tvungna att köra
Madrid centrum. Vi tankar lite och paf !!! Jag kan inte gasa.
Men vi fixar det lätt. En kul-led på en länkarm som gick av. Ett
gummiband och on the road again. Det blir ett litet helvete att
köra ut ur Madrid och vi hittar en bensin station och stoppar
och sover i bilarna.
14 januari – MADRID – ALGECIRAS – 70 mil
Kall morgon!!!!
Jag har inte sovit mycket. Kallt som fan.
Danielle vaknar i sin bil. Synd om henne! Hon lider av ischias.
Vi tar en kaffe på bensinstationen. Familjen X vaknar en halv
timme senare. Vi fixar bilarna och sticker. Vägen är ganska
tråkig tills ca 13 mil innan Cordoba. Där börjar en väg i
berget. Skit fint.
Vi käkar upp på berget. Sol. Och där börjar olivträden!
Överallt! Olivolja kommer från kranen!
Sen kommer Sierra Nevada! Wunderbach! Pfffffff! Tyvärr batterier
på kameran är döda och jag vill inte stoppa de andra. Ingen bild
då! (Jag skall byta batterierna senare under en kaffepaus, långt
efter Sierra Nervada) Det går upp och ner mellan berg av
olivträd! Det är faktiskt imponerande!
Sen kommer vi till havet. Marbellas område. Det luktar pengar på
ett dåligt sätt men det är fint.
Gibraltars rock!
Algeciras luktar Mahgreb. Jag älskar ljuset.
Det är stort. Jag älskar dem där hamnen på natten, med massa
ljus och konstigt liv.
Vi tar biljetterna för båten och ska sova i bilarna och vänta på
den första båten på morgonen. Men först ska vi käka på en
kinesisk restaurang. Det första vi valde stämde inte med
Cunégondes standing.
Sen spelar vi kort i en bil och hejdå och god natt.
15 januari – ALGECIRAS – MARRAKECH – 65 mil
Inte sovit mycket igen. När jag hittar sömnen kommer en j….
kille som knackar på fönstret. Jag blir förbannad. Han undrar om
jag ska åka på båten till Tanger men visste precis att jag
väntade på andra linjen, båten till Ceuta. Usch!!!!! Och
omöjligt att sova igen!
Kl 5.30, kör vi på båten.
Klassikt. Kaffé, cig, bajs. Hahaha, man är fortfarande
mänskligt! Hamnen är skit fint på natten.
De 1000 pensionär med husbilar kör ut ur
båten. Det finns pengar på 4 hjul!
Vi kör ut också. Ceuta, spansk stad, allt är tax-fri.
Sen en väg, som följer havet, till gränsen med Marocko, Sebta.
Och där, bing, bang, pffff, vad ni vill, jag får en smäll bakom
öron! Welcome to the real Mahgreb! Hundratals marockorer som går
genom gränsen som myror när man har sparkat myrstack! Det finns
folk överallt! På vänstra sidan, på högra, vandrare, cyklar,
moped. Det korsas sig och okorsas sig, tulltjänstemännen
försöker kanalisera floden men det ser ut utopiskt att vilja
organisera skiten. Vi måste vara extremt vaksamma för att köra
förbi. Människorna går förbi våra bilar som om dem inte hade
sett oss. Jag kunde ha gjort en bra score! Jävla nära några
mopeder, och ett antal rullstolar med ägaren på motorhuvet. På
högra sidan jobbar polisen hårt med batongerna för att förklara
livets mening till de som vägrar att lyda. De där människorna
ska till Ceuta för att jobba i det spanska hålet därför att de
accepterar mindre lön och också för att få åka på sjukhuset.
När vi klarar att köra ut den där linjen börjar en annan sort av
rock’n’roll. Fylla blanketter and tutti quantti! Man måste
parkera och kommer massa folk som vill hjälpa dig!!!! Mellan 2
kontroller använder tulltjänstemännen deras snälla ord för att
ta bort dem där hjälpsamma människorna. Svårt att slippa ha dem
på sig. Men vi fixar papperna ganska enkelt. Danielle gör att en
polis skrattar och allt går lätt. Lättare än jag trodde.
Vid tullen finns en kulle med grind i mellan. Uppe väntar massa
folk. Jag kommer ihåg at jag har sett på tv’n reportage som
visade den. Människorna väntar på att hitta ett sätt att kunna
flytta därifrån. Sen kommer kvinnor från Ceuta som går på kanten
av kullen, totalt obalanserat, med påsar tyngre än dem. Dem är
på väg att ramla varje meter. Och plötsligt kommer en lång linje
av kvinnor på vår sidan av grinden. Dem bär grejor som bara
lastbilar skulle kunna göra. Imponerande! That’s Maghreb säger
en spanskt man som väntar med oss.
Efter blanketternas dans finns bara Danielle som behöver öppna
bagage luckan och sticker vi.
Första kilometerna lugna på en vanlig väg.
Lastbilar från en annan sekel, fulla av färger och flaggor. Vid
Tetouan tar vi motorvägen tills Rabat. Där kommer man in i en
annan dimension.
Några kilometer vid havet i Sebta
Sen lite berg….
Första mynta te. Inte precis my cup of tea!
För söt!
Som sagt innan, motorvägen mellan Tetouan och
Rabat är hallucinerande! Det finns mer vandrare, åsnor, kor, får
på vägen än bilar. Folk går över motorvägen, lugnt. Personer
står på kanten och tjatar. Djur beter ett par meter från
asfalten. En kvinna går med en bricka och en kanna te och glas
på vägen. Några väntar på bussen. Bara att ge ett tecken och
bussen stoppar, var som helst. Polisen står mitt i motorvägen
och kontrollerar hastigheten. Lastbilarna är lastad som bilderna
som man får på Internet. Kåkstäder på kanterna. Tältar av plast.
Barnen måste gå över motorvägen för att gå till skolan, bönderna
för att åka till åkern. Vi stoppar på en bensinstation.
Otroligt.
Sen massa folk på vägen. En olycka. 2 kroppar ligger med en vit
laka på.
Man grillar ”brochettes” 20 meter från
pumperna, och det blåser som
Fan. Rock’n’roll! Fyrverkeri är på väg!
Annars det är ganska monoton. Det ser ut som
bondeland i Europa. Efter Rabat blir det lite lugnare med livet
på motorvägen.
När vi kommer närmare Marrakech landskapet ändrar och allt
börjar bli lite trevligare. Det kallas den Gröna Öknen. Byarna
är i ”kokt lera”.
Vi är i Marrakech. Vi hittar en camping-hotell
tack vare en liten pojke som vet mer än polisen. Lite snobbigt
men man ska inte tacka nej för en dusch och en säng. Gamla
människor!
Och en fucking kall öl! Två! Och Cunégonde blir arg! Då 3 öl!
Vi sticker sen till Marrakech centrum. Vi kunde ta en taxi men
chefen Cunegonde vill ta bilen. HON vet vägen. På slutet blir vi
vilse, hon kör på ett rött traffikljus, polisen stoppar oss och
det tar jävla tid för att slippa betala. Det tar en tid att
hitta där vi ska.
Marrakech är helt tokig. Ett helvete! Gula taxi, och moped
överallt! Cunégonde hittar någonstans för att parkera. Sen är vi
på torget. Faktiskt kul! Musiker, några flöjter med orm, stora
restauranger, mitt i torget, feta rök, kvinnor som tatuerar,
knarksäljare, talibaner, kvinnor med burka, unga tjejer som är
på väg till någon fest….. Vi käkar en couscous, i alla fall jag.
torget by night från couscous klubb!
16 januari – DAGEN I MARRAKECH
Jag ger min tvätt till campingen En ung tjej skall hänga den
sen. Vi ska köra till stan. Chefen vet vägen men vi blir vilse
ändå. En pojke vaktar bilen.
Vi ska till cyberparken! Kanon! Det finns dator mitt i en
skitfin park mitt i stan där man kan ha internet för fritt! Vi
ska på data rummet och alla skickar mejl. That’s the modern
world! Thanks to The Jam!
Dator på högra sidan.
Sen ska vi till torget. Samma folk som kvällen
innan. Med säljare, små affärer. Men dem är faktiskt hela tiden
på oss för att vi spöttar våra euro.
Vi går växla. Jag gör lite fel och skaffar en ny grej som gör
att familjen X bråkar.
Den stora mosken!
Plazza någonting
Tandläkaren! På bordet finns tänder och
löständer!
Så idag är vi perfekta turister, mellan de
andra perfekta turister..
Vandring i « souk» . Otroligt liv i den här staden. Moppederna
är kungar. Finns överallt och kör som galna mitt i « souk »
Jimmy Hendrix is alive!
Detta kan man göra med gamla däck!
Järnarbetarnas torg
Plazza någonting när solen går ner.
Jag handlar lite. Sen ska vi i en otrolig souk.
Man kan gå vilse skitsnabbt. Och jag vill inte vara inne om det
börjar brinna. Finns fotboll på tv’n och det är bra sätt för att
prata med kilarna på affärerna. Jag kollar en stund med en
kille.
Sen käkar vi en couscous till och tillbaka till tältet. Spelar
kort på baren och jag börjar redan tröttna på Cunégonde och
hennes sanningar. Bara för att irritera henne dricker jag 3 öl i
rad!
17 januari – MARRAKECH – GUELMIM – 46 mil
Det här är le Relais de Marrakech. Fint eller?
Avgång till Tan-Tan. Jag hämtar först mina rena kläder!
På vänstra sidan är det en tält som är rum på
hotellet.
Sen kör vi. Vägan kantas av eucalyptus sen slätt och sen man
attackerar något som måste vara en av de finaste vägar som jag
har kört på. Man kan använda vilka ord som helst och göra en
press-book av bilder som en mannekäng, skall det aldrig beskriva
den majestätiska kadern. Från Marrakech till Agadir, kör man
genom den Höga-Atlasen. Berget. Svindlande uppförsbackar och
nerförsbackar
Uppförsbackarna skulle göra amerikanerna
avundsjuka. Dem tror har dem är bäst för att bora hålet i ozonen
men lastbilarna här slår dem lätt. Lastbilarna kör upp som
sniglar, byter växel och då, kommer en svart moln som fyller
bilen med gas-oil lukt.
I en kurva översållar tomater vägens kanter,
kommande säkert från en lastbil som missade svängen. En kvinna
plockar resterna.
Eucalyptusträden har lämnat oss sedan länge
och « arganier » träd tog platsen. Med de här träden gör folket
en olja som man använder i kosmetiska industrin. Då, på
stenhögar, varje 50 meter, ser man gamla motorolja plastdunkar,
fylla av « argane olja » som människorna försöker sälja till
bilförarna. Vad då fet min olja!
Men vi kör ganska dåligt. Vi stannar bakom
lastbilarna som kör långsamt. Chefen vågar inte köra om. Goddag
lukten ! Andra lastbilarna, bussarna, bilarna kör om oss som
bomber.
Lastbilarna kör ner som sniglar. Dem litar
inte på bromsarna. Då första växeln, och motor-broms, och 1000
fordon bakom.
Snö på bergen på avstånd.
Nerförsbacke till Agadir
Vi stoppar på ett område vid Agadir, ganska
smutsigt för att käka sandwich. Solen börjar brinna hårt.
Sen måste vi möta, en kompis av Cunégonde, i Tinzit, som ligger
på 2 timmars körning. Vi tar kaffe och te under en timme och sen
sticker vi. Fin väg i berget igen och slätt sen. Men tyvärr
håller vi inte tidtabellen.
Natten kommer. Cunégonde har problem för att köra på natten.
Marockonerna tydligt inte. Dem kör om oss som raketer.
13 mil innan Tan-Tan kommer vi till Guelmim och bestämmer att
tillbringa natten här. Vi missar campingen och en snut vid
polisens kontroll på byns ingång visar ett hotell i centrum.
Ganska trevligt hotell.
Vi äter här och sen går vi upp på baren och spelar kort.
En man i 50 års ålder, sätter sig på en stol bredvid oss. Han
letar efter kontakten. Det är den första mänskliga kontakten,
utan affärerna, som jag har med det lokala folket. Sen kommer en
kille, 16-17 år, som sätter sig med den gubben och han frågar
efter filosofiska tipsar. Jag spelar kort och lyssnar och tycker
att det är ganska intressant. Den unga vänder sig vid mig och
börjar fråga om hans existentialistiska problem. Då börjar en
riktig dialog. Överraskande men jag har äntligen en sant kontakt
med Marockos folk.
Men baren stänger och vi måste fylla papper på hotells
reception. Och Cunégonde är död trött och vill lägga sig.
Starckars !
På receptionen tjatar vi med tjänstemannen. Han har datorn med
internet och allt. Marcel använder datorn för att tömma kamerans
minneskort och skicka bilderna per mejl.
Det ser ut som att Marcel installerar sig bakom datorn. Danielle
och jag ska lägga oss. Cunégonde är skit trött men klarar inte
att se Marcel ha kul och prata med killen på hotellet. Hon
stannar att vakta hennes man.
18 januari – GUELMIM – BOUJDOUR – 50 mil
Alla stiger upp tidigt. Vi packar bilarna
medan Cunégonde röker sin cig, lutande mot bilen.
Jag går vid barens håll. Das Fuhrer skricker på mig att baren är
stängd. Heuuu, ja, jag vet men får jag slänga batterier och
papper i soptunnan ? Kan jag ?.
Vi kör 100 meter. Vi hittar en bar öppen. Vi beställer 2 kaffe
och 2 apelsinjuice. Cunégonde börjar cirkusen och blir förbannad
därför att HENNES apelsinjuice inte kommer. Bara hennes, inte
alla dryck !!!
På byns utgång stoppar vi på djurmarknaden.
Det finns dromedarer, get, får hjord.
Plötsligt en skrek. 2 män bär ett får till utgången. Det här
fåret skall inte se slutet av vintern!
Vi sticker till Tan-Tan. Vägen är ganska fin,
med sand och stenar. Det är gott att vara ensam i bilen. Fina
färgar, koppla av.
Avgång i Tan-Tan
Efter Tan-Tan, kör man vid océanen. Höga väggar som ramlar rakt
ner i oceanen. Vågorna exploderar på stenarna. Fiskmåsarna ser
ut som att surfa på vågorna.
Därifrån börjar poliskontroller. Som tur har
vi redan fyllt massa blanketter. Vi skall ha 6-7 kontroller. Det
skall kosta mig ett antal cigaretter.
Under en lång stund följer vi med de höga
väggarna på högra sidan och en öken av stenar med små gröna
buskar på vänstra sidan. Och vägen är rakt på massa kilometer.
På högra kanten ser man också fiskarnas kojor, i kartong. Dem
bor där och fiskar från toppen av väggarna.
På kanterna är det fullt av skit.
Plastflaskor, burkar, plast påsar. Det är riktigt soptipp. Man
ser också mer dromedarer hjord i frihet. Vi stoppar på den
första och vakten får sitt « flip-flop » par.
Ibland går vägen ner i « oued ». Några är
torra, några inte. Vi får se ganska fina landskap.
På vänstern av vägen.
Cunégonde är trött och vi stoppar 20 minuter mitt i ingenstans.
Men kommer ändå en gubbe, med en Mercedes navkapsel i händerna,
bara en tand i munnen. Han frågar efter grejer och får en flaska
vatten och lite mat.
Med Danielle och Marcel går vi i öknen och kollar de små djuren
som finns
Sen fortsätter vi till Tarfaya för lunchen. Danielle lämnar sitt
reserv hjul för att laga det. 4 små snoriga barn ställer sig vid
min dörr,. Jag ger mina sista kex. Dem blir glada som fan.
Vi söker en gasthaus. Det blir mycket snack som vanligt. Jag
hittar en restaurang men då ska vi åka i en annan. Vi käkar
grillad fisk. Grillningen står på terrassen vid sandvägen. Massa
katter som kommer mellan benen. Massa fisk bitar i en hiss inte
så ren, men det går att äta. Ute är det skit varmt. När jag
kommer till min bil frågar mig en man om jag har alcool att
sälja. Konstigt Marocko! Muslimskt land med dem dricker alcool
som fan! Men klart att jag skulle gärna dricka en kall öl just
nu. Vi fortsätter och kör in i Väst Sahara
Vi kör genom Layoune, militär stad, Väst
Saharas huvudstad. Militära överallt och massa unga. Staden ser
rikare än de andra vi körde förbi.
Vi ska till hamnen dricka något. Cunégonde är trött. Och då, med
mycket finesser föreslår jag att Marcel kanske kan köra. Hon
accepterar!!!! Otroligt!!! Men jag kan tänka mig att det skall
vara ganska provisoriskt. Jag satsar på 2 mil. Alldeles fel!!!
Så fort är vi ut ur hamnen, stoppar den röda Mercedesen på
kanten och det blir utbyt av förare. 2 kilometer! Tur att vi
inte spelade pengar.
Centrala torget - Layounes hamn
Slutet av dagen är magisk, typ vykort. Solen
går ner på horizonten, dromedarers hjord klipper sig på avstånd,
man ser deras pucklar på horizontens linje.
Natten kommer och vi ska sova i Boujdour.
Innan Boujdour stoppar vi på kanten. Marcel
kommer undra oss om vi föredrar hotellet eller camping. Själv
vill han hotellet och ber oss att säga som honom. Det gör vi. 3
röst till hotellet, ett röst till campingen. Då ska vi till
campingen. That’s demokrati my friend!
Men damerna tycker att campingen är för dyr och vi hittar ett
litet hotell ganska OK.
Abdou, han som styr är skit trevligt.
Danielle et Marcel ska surfa på webben. Jag går ut och träffar
en gammal gubbe som egentligen är hotells ägare. Han var lärare
överallt i arabiska länder. Ganska nyttigt samtal. Men Cunégonde
kommer också ut och börjar hennes monolog. Jag sticker.
Vi får veta att de fransmännen som blev mördat en månad innan i
Mauretanien sov i det här hotellet. Jag får rummet som den som
överlevde hade. Bra tecken.
Sen ska vi käka lokalt. Dromedar ! (Här säger dem kamel)
Det smackar som vanligt kött. Ingen höjdare.
Sen spelar vi lite kort men det är tråkigt. Rummet bredvid finns
en gäng med öl och jag är ganska sugen för att köpa en men jag
går lägga mig och skriva istället.
19 januari – BOUJDOUR – DAKHLA – 30 mil
Kl.5 på morgonen, civilt krig på hotellet. Det
skriker som på en slakteri . Det springer i trappan. Dörrar
slår. Plötsligt man knackar våldsamt på dörren på rummet bredvid
mitt. Och det skriker igen. Det låter som det ska bli slagsmål.
Dörren slår 15 gånger. Jag är inte så stolt i min säng. Sen det
lugnar sig under en halv timme. Plötsligt strömavbrott. Jag
somnar igen en stund men det slåss på dörren bredvid igen.
Våldsamt. Någon ropar på någon :” Lejoon! Lejoon ! skreks. Inget
svar. Cirkusen ska pågå en halv timme till.
När jag går ner träffar jag Danielle. Hon har flippat som fan.
Hon beskriver toa på första våningen fulla med kräkningar. Vi
träffar ägarens fru. Hon ser rädd ut och vågar inte säga nåt.
När Abdou kommer berättar vi och han blir lite generad och ber
om ursäkt.
Kvinnan serverar oss en kanon frukost. Under en stund är vi
ensamma med Abdou som berättar massa grejer. Särskilt om Väst
Sahara som han jämför med Palestina. Men han ber om ursäkt hela
tiden om morgonens evenemang.
Cunégonde och Marcel kommer ner. Ägarens fru gjorde speciella
pannkakor från Marocko. Hon börjar berätta vad finns för
ingredienser i. Men Cunégonde stoppar henne : ” Jag vet” säger
hon. Då vi, de andra, skall aldrig veta.
Gubben som gjorde den stora bordellen på morgonen kommer ner.
Han behöver hela korridoren för att gå, hans ögon stickar. Abdou
tar honom ut och….. Men om, officiellt, man inte dricker alcool
i Marocko, måste det vara vatten som gjorde det. Jag tror jag
ska börja dricka vatten !
Mest av husen är halvbyggda. Här börjar man
bygga och man fortsätter senare när man får lite pengar. Inget
lån.
Vi tar vägen igen, ganska överraskad av mottagande som vi har
fått.
Fortfarande långa raka vägar, mellan öknen och ocean.
Fortfarande poliskontroller som vi kör förbi ibland lugnt.
Ibland måste vi bjuda på ett par flip-flop eller cigaretter,
eller leksaker.
Jag älskar köra på såna vägar, ensam i bilen. Fönstret ner,
armbåge på dörren.
Landskapet varierar fortfarande mellan olika färg toner. Ibland
stenat och ockra, ibland vit sand och rufsig vegetation.
Ibland några hus men ingen invånare.
Vi möter där och där dromedar och get. Vi
följer med en ungersk rally, Budapest-Bamako.
Vi stoppar i öknen och plockar fossiler av
sniglar ( typiskt franskt ) och fina stenar.
Vi fortsätter
Äntligen kommer vi till förgreningen som för
till Dakhla halvön.
Vit sand, oceanen på bägge sidor. Jo det är fint, men jag är
lite besviken.
Océan på högra sidan
Océan på vänstra sidan
Vi tar rum i en sån camping-auberge. Inte
riktigt rum, bara en säng mellan 4 väggar. Men vi har egna rum.
Den här dagen landar vi tidigt. Skönt. Att vara ensam ute. Jag
behöver det. Vi brukar vara tillsammans utom när vi kör.
Kvinnorna och jag ska till stranden Marcel stannar på hans rum.
Jag lägger mig på sanden och damerna går plocka snäckor.
Perfekt. Jag ska badda en stund och sen vilar med en bok.
När vi åker tillbaka till rummen konstaterar
vi att ungerskarna är överallt. ( Viktigt att veta )
Vi tar en bil ( gissa vem kör?) et ska i stan. Natten kommer.
Staden är full av kontraster. Ganska fattiga område och centrum
full av affärer med « lyx » grejer. Folk överallt Saharouis,
Mauretaner, Marocker. Man ser vem är vem genom kläderna.
Vi har ett litet bråk om mat. Jag accepterar inte att man
bestämmer för mig vad jag ska äta!
Efter en stund på en cyber-café där inget fungerar, kör vi
tillbaka till sovplatsen. Marcel säger att det är vägen på
vänster, då kör Cunégonde rakt fram. Hon kör på minnet säger
hon. Vi blir vilse och vi kör runt en kvart timme. Danielle och
jag skrattar som fan.
Sista briefing. I morgon måste vi sticka kl.8 max för att nå
gränsen tidigt.
Sista natt i Marocko.
|