Isac har varit och telefonerat...   Eslövs bluesfestival var nått nytt för oss (Isac och Jens) Vi tog en snabbrunda ner och var "bara" närvarande på lördagen. Bluesfestivalen hölls i medborgarhuset vilket bara det är väl värt ett besök om man kommer till Eslöv, en riktig kulturskatt. Läs mer om medborgarhuset här. Detta hus, god musik och härlig stämning ger festivalen fyra M3-märken.
Första bandet som vi såg var  Electric Blues Company. Vi såg dem inte så länge att vi kan ge oss på någon riktigt rättvis poängbedömning men en trea var de säkert värda, svängde gött de låtarna som vi hörde.	Kalle "Bass" Magnusson freakade loss ordentligt emellanåt.
Ulf "Proffis" Oldehed	Electric Blues Company
Dennis Westerberg och Lena Bergkvist lirade, visade bilder och berättade om skånsk bloos och blues i allmänhet. Sessionen var hur bra som helst rätt igenom. Dennis berättade med inlevelse och stort hjärta om bluespersonligheter som står han nära och har stått han nära.
Dennis växlade mellan gitarr och munspel och Lena stod för basgångarna. Riktigt jäkla skönt att höra deras minimalistiska tolkningar av Bloosblasters låtar.
Per Henriksson, en av få svenska Blues DJ:s jag känner till, vände plattor i baren.	Vi fick oss några goda skratt också när Peter Stenberg  "ståuppade" i baren. Rätt skönt att man blandar och ger lite på en bluesfestival och inte är strikt rättrogen utan kan underhålla lite utanför bluesspåret också.
Sky High gör en aldrig, eller sällan, besviken. Denna kvällen var ljudet på en anständig nivå och det var som vanligt svårt att stå still till detta tung-gung. Vad som besvärar mig en aning är att man sällan blir överraskad då Sky High ställer sig på scenen.
Känsla blandas med blixtrande teknik.	Inledningsvis så funkade inte tekniken nått vidare, men det rättade ganska snart till sig. Ulf "Rockis" Ivarsson visade viss frustation då allt inte funkade som det skulle, ganska naturligt...
Clas Yngström. Undrar vad det finns för historia varför han väljer att lira på en vänstergura... Någon som vet, skicka ett mail eller skriv i gästboken.	Det är inga dåliga gubbar som Clas Yngström lyckas samla kring sig här James Bradley Jr på trummor.
Det var helt fullsatt i medborgarhuset, måste kännas riktigt bra att vara arrangör vid sådana tillfällen.
Kvällens stora överraskning var Sean Carney Band med Gene "King Saxe" Walker på sax som bland andra har lirat med Elmore James. Stort!
Sean Carney inledde lite tveksamt i minna öron och jag blev lite skeptisk om känslan han visade var äkta men det tog bara en halv låt sedan var jag såld. Inte ett hår på kroppen låg rätt under vissa stunder, najs!	Det var inte bara jag som gillade Sean Carney...
Då Gene Walker kom upp på scenen blev jag skeptisk igen (verkar nästan som en symptom). Trodde man dammat av någon namnkunnig föredetting och försökte åka snålskjuts på detta. Men efter, även här, en tveksam start så svängde det jäkligt skönt.
Det krävs stort mod att uppträda i sidenpyamas.	Ångrar som bara den att jag inte köpte några plattor av Sean Carney Band.
Kvällen avslutades med The Commitments. Varför har jag då bara en bild på detta namnkunniga band (jag älskar ju filmen och soundtracket från denna)? Jo, jag måste säga att jag tröttnade ganska snabbt och känslan jag fick var mer kommersiellt jippo än god soul. Jag valde att sjunka ner i medborgarhusets foajé och njuta av arkitekturen och umgänget med goda bluesfränder i stället.