Åmåls bluesfest
blev en härlig tillställning som vanligt,
mycket skönt bluesfolk, festligaste stämningen man kan tänka
sig, härlig musik och tro det om ni vill men även härligt
väder. Det enda som kan reta upp en något är den stora
avsaknaden av toaletter på XO, man tillbringar alldeles för
mycket tid i kön på muggen, trots detta så är det självklart
en given fullpottare för festivalen i sin helhet.
Är det inte "Kajek" där i hatten... ;-)
|
|
Nisse öppnade som vanligt. Man måste imponeras av
arrangemanget som sådant, vågar knappt tänka på hur mycket jobb
som det ligger bakom en bluesfest som denna.
Kommunchefen var också uppe och invigde festivalen. Det måste
kännas bra att bossa över en sådan bluesig kommun. |
|
Nåja, ALLT kan ju inte bli rätt...
(felvänd 8:a -bakvänd 2:a, eller är det en 5:a som sitter
upp-och-ned?) |
|
Först ut (om man bortser från skolbandet från
Karlbergsgymnasiet som rev av några pop-låtar) var Käll
Hults Blues Orkester. Det svängde på ordentligt och med
mycket glimt i ögat. Det är kul när man letar lite egna
stilar tycker jag.
|
|
Käll Hult Blues lär ha börjat som ett 40-årskalas (!) för
att sedan utvecklats till en bluesikal. Underliga äro bluesens
vägar. |
|
Niklas Larsson "knäspelar" sin Dobro. Järvt att ha på
sig en Hendrix T-shirt på scenen! |
|
Richard Tehler & The Licktones lyfte inte riktigt i år
heller enligt mig. Det hjälpte inte att Lil' Jimmy Reed var uppe
och försökte hjälpa till. Bandet hammnar på samma "poäng" som
förra året.
|
|
|
Jenny Almsenius &
Martin Abrahamsson underhöll på ett, för
en bluesfestival, udda sätt. Här var det mycket visa och en
stor portion teater. Någon sade att Jenny inte var trovärdig
en annan grät av känslosvallningar (morgonbluesen på Café Örnäs) själv tror jag att jag hade uppskattat Jenny mycket
mer på en visfestival än på en festival där man förväntar
sig blues.
Har jag nämnt att det är den mer skitiga bluesen som
klingar bäst i mina öron...
|
|
|
Det bästa på torsdagen var
A Sense of Blue Cream. Här bjöds
det på många gamla klassiker och mest njöt jag av deras
brittiska alster. Bandet som påstår att de i princip inte
repar mellan sina gig vilket låter smått otroligt med den
tajta blues/rock de levererar. Här ryckte det i hela
gubben... Full pott.
(Någon i min närhet sa "Det var det, nu kan man åka hem"
och jag var beredd att hålla med...)
|
|
Stabila ljudtekniker såg till att vi fick lagom portioner av
de blå tonerna. |
|
Man träffar mycket trevligt och kul folk på festival. Här är
mötet mellan
BlueTone och Musikmästarna dokumenterat |
|
På fredag morgon var det ostfralla, kaffe, porlande vatten
och Svante och Filp som gällde. Många var förvånade att se mig
på Café XO i denna arla morgonstund, inte minst jag själv, men
detta ville jag inte missa ett år till. |
|
I fjol menade Svante att det var en av deras bästa
spelningar någonsin, den till frukosten. Jag blev knappast
besviken. Bättre än så här kan man inte börja en
bluesfestivalmorgon på. Så jävla skönt...
Njöt av den lugna långsamma stämningen men älskade också
när Filip fullständigt flippade ut i en av låtarna, fann mig
själv sitta och skratta så tårarna rann. |
|
|
|
En härlig feeling och en underbar glimt i ögat hade denna
blueslirare av den något mindre modellen, Arvid. Mest gillar jag då
han dirigerade Lil' Jimmy Reed i en avslutning på en av
låtarna
|
|
|
Här var en trummis som imponerade
mycket på mig och det är klart heter man Skoglund i
efternamn så är ju halva jobbet gjort, eller...
Vill man höra mer av Robban Skoglund skall man leta upp
ett band som heter Hot Dog Taylor & the Mustardmakers(!)
eller
PG & The Hooligans. Följ länken så kan man lyssna på
låtar också...
Det skall varit jäkligt kul och höra mer från honom! Han lär
spela både Jazz och punk också och bredd är något som
imponerar mycket på mig.
(Tack Micke för informationsifyllningen) |
|
Anders Andrehn imponerade lika mycket på jamsession
som på giget med A Sense of Blue Cream klällen innan |
|
Hanna Tolf tillsammans med Dick Ahlin gjorde ett
väldigt bra framträdande, precis som väntat.
|
|
En mycket duktig munspelare dök upp här jammandes
tillsammans med "Zappa" på bas.
|
|
John Mooney var en av de gubbarna från USA som jag i
princip sågat på förhand. Min inställning är att Amerikanska
artister ofta är väldigt överskattade och att vi har mycket
bättre musik på bra närmare håll. Jag måste och krypa till
korset här och erkänna att jag hade fel vad gäller Mooney. Här
levererades underbar blues med cool attityd och mycket
närvaro.
|
|
|
Blues från Skottland var nytt för mig, inte alls dumt
om man får den i doser av Wolftrain.
|
|
Väldigt sofistikerad trummis
|
|
Trevliga tjommar, gubbarna i Wolftrain, ville ha över oss
till Dundee på festival.
|
|
Mer jamsession åt folket!
|
|
Lil' Jimmy Reed tog sig ut bland publiken på XO:s bakgård
och rev av en låt mitt i trängseln.
|
|
Och så var det dags för lite gitarrgympa
|
|
Mivke K ville och kunde(!) också ;-)
Fatta partyt! Jag bjuder på ett par filmer:
Film nr 1 (12MB)
Film nr 2 (21MB) |
|
Ett stort tack till alla trevliga funktionärer som gör
denna bluesfest bara för oss! |
|
Det absolut bästa bandet på festivalen var utan tvekan
Honey B & The T-Bones. Bandet kommer från Finland och spelar
blues på ett härligt annorlunda sätt. Vilken attityd och
energi detta bandet pumpar ut. Här ville man absolut ha fler
M3-knappar att dela ut men fem är som bekant max.
|
|
Esa Kuloniemi drar på för fullt. |
|
Vilken attityd! Vilken utstrålning! Vilken Bassist!
Vilken röst! Vilken kvinna! Aija Puurtinen! |
|
Sven Zetterberg passar absolut bäst i mindre band som denna
trio. Gilla Stoffe på trummorna, han gör en aldrig besviken.
Detta var också ett coolt gig men det med Calle Engström i
Mönsterås var bättre.
|
|
Carlos De Junco från Canada bjöd på munspel så det stod
härliga till. Många tyckte detta var lite tråkigt, inte jag.
Helt otroliga melodier kom från Carlos munspel.
|
|
Extra roligt blev det när Filip Jers kom med på en låt.
Det är alltid lika kul med lite överraskningar. |
|
|
Precis så här glad blir man när man kan slappna av med
en bärs efter en lång dags basande över en öppen scen (jag
var också glad utan att ha basat över någon öppen scen). |
|
Lördag morgon startade vi på XO:s bakgård med frukost
tillsammans med Jenny Almsenius och Martin Abrahamsson.
Stämningen var bättre på fredagen (det blev stundtals
aningen för klämkäckt för våra tunga sinne) så vi beslöt oss
för att ta oss ner till Café Örnäs i stället där Svante och
Filip höll hus. |
|
Svante och Filip mot väggen. Så skall det låta i en gubbes
öron på en bluesmorgon med torr hals och ett tungt sinne. |
|
På XO:s bakgård började vi lördagen med
HP Lange & The Delta
Connection och nu var det dags för ännu en fullpottare. Ett
härligt delta sound med mycker Fat Possum stänk. Paul Junior på
ståbas bjöd både på underhållning och stor musik.
|
|
Sköt att få höra R.L. Burnnside låtar från denna danska
storlirare. HP Lange. |
|
Jens K Pedersen på trummor |
|
Nä, detta kunde kvitta. Man är inte automatiskt bra
bluesartist bara för man kommer från USA och är färgad.
Michael Roach. Tråkigt.
|
|
Men den som väntar på något gott...
Succén från fredagskvällen på XO:s bakgård. En bakgård som var
fullständigt överfull. Honey B and The T-Bones. Samma goa ös som
kvällen innan. Jag passar på att ge dem fem M3-knappar till,
bara så ni fattar hur bra det var.
Trevligt att
HB&TTB länkade oss från deras hemsida.
! |
|
|
|
Sven Zetterberg fick ynnersten att spela sista låten
med Honey B. Det gjorde han ganska bra. Måste säg att det
var mycke jävlaranamma och tryck i Svens gura. |
|
|
|
Vi såg en stund på jamsessionsessionen här med Fredrik
Karlsson innan vi begav oss hem för ett källarparty som kanske
kommer gå till historien. |
|
|
|
|
Här hittar du mer bilder från festivalen, då mest party
och vimmel:
Party och Vimmel
Jens tog ett gäng bilder också:
Jens Bilder
Vi tog ganska många bilder på festivalen. Är det någon
som är intresserat av några speciella, högupplösta bilder är
det bara att skriva ett mail till
isac@musikmastare.se
. Tala gärna om vad ni skall använda bilderna till.
Var inte rädda för att skriva lite kommentarer i vår
gästbok.
|
|
|
|
|