Blueskryssning med MS Cinderella

Det började bra med riktigt bra blues redan i väntehallen till båten. Det var Homesiclk Mac och Pera Joe som drog i gång det hela. Vi hade inte direkt bråttom att lämna hallen och äntra båten utan dröjde kvar så länge vi bjöds på det fina välkomnandet. Mannen med silverhatten gled förbi scenen på ett coolt sätt likt en surfare av kaliber, vi trodde det var silversurfarn men han var ju inte bjuden på båten, bara Beno Zeeno, men vi återkommer till detta.

Med lyxhytt i aktern på MS Cinderella lämnade vi kajen i Stockholm med R.L Burnside och Jon Spencer i den portabla musikanläggningen samtidigt som vi (Pelle och Isac, vilka var de enda som var kvar när agnarna hadde sållats ifrån vetet) zippade på en bärs.
 

Efter en liten förfriskning på den engelska puben sedan så vad det dags att hugga in på smörgåsbordet.

Mycket bra mat för en rimlig peng (220:- och då ingick det fri bärs och vin så mycket man orkade kolka i sig, jag tror vi gick med vinst). Pelle envisades med att testa nya kombinationer av mat och hugger här in på en mix av räkor och rökad ål som får simma i en överflöd av bearnaisesås (?!).

Homesick Mac var vänlig att hålla ett bord åt oss precis vid scenen så vi vekligen kunde smälta maten till skön blues.

Ja jag kollade ett LITET tag på Sven Zetterberg också. Det har blivit lite av en grej att låta bli att tycka om Sven, eller rättare sagt hans musik. Polerat, ordentligt med en tuch av soul men ändå så himla tråkigt och förutsägbart...

...men Stefan "Stoffe" Sundlöf var med på trummor och då blir det ju alltid något att njuta av.

Coolast på båten "mannen med silverhatten"

Joyce Hurley underhöll oss i pianobaren. Softade toner...

...som verkligen fick Pelle att mysa som aldrig förr.

Vi kanske var lite för stimmiga för miljön men vad gör man när man strålar samman med en halvtokig norrman och ett gäng sjövilda rumpmasar från Fagersta.

En ensam man med sin röst och sitt munspel, Keith Dunn, bluesade loss på kaféet. Grymt bra live men på plattan lyfte det inte riktigt lika mycket.

Det som passade mig allra bäst på kryssningen var Two Timers. Gordon Russel, som tidigare spelat med Dr Feelgood, på gitarr och Sahra James på slagverk, munspel och sång bildade en duo som det verkligen rockade om.

Baskagge i form av en resväska funkade otroligt bra.

Liten kvinna med mycket attityd bidrog till att giget blev ett av de verkligt stora någonsin...

Åmåls egen "Nisse" var ombord tillsammans med sin fru.

Lazy Lester verkar nästan alltid dyka upp då det bluesas i Sverige nu för tiden. Tungt backad av en av sveriges bästa live-bluesgubbar, Calle Engström från Mönsterås bluesband (som för övrigt gjorde ett riktigt bra gig själva på måndagen)

Och så fanns han på scen igen, kulttrummisen Stoffe. Vill man ha tryck i kompet så ropar man på Stoffe.

En hjälte från progtiden, Kenny Håkansson, tillsammans med Bill Öhrström  och en gubbe till som jag inte vet vem han var. Riktigt jäkla bra var det! Måste putsa av mina gamla Kebenekajse plattor igen...

Phil Guy (Brossa med Buddy) gjorde en spelning med Wentus Blues Band från Finland. Jag hade kanske gärna hört några låtar med bara Wentus (det kanske dom gjorde också fast jag lyckade i så fall missa detta).

Hur kan man få för sig att uppträda i en byxdress, dessutom sydd av en gardin? Ja - det är klart, har man en brossa som alltid uppträder i prickiga snickarbyxor så måste man väl försöka ta scenkläderna ytterligare ett steg.

En resa med mycket magi och överraskningar som man gärna vill uppleva igen. Hoppas att vi blir fler M3-gubbar på båten nästa år.

isac@musikmastare.se

På måndag förmiddag var det jam-session på stora scenen. Många goa gubbar vågade ta ton.