25 januari – NOUAKCHOTT –
KIFFA - 60 mil
Sovit dåligt. Madrasserna luktar illa. En
kille från Landerna (fransk region), Hugues, och hans kompisar
har tjattat högt med brass tills tidigt på morgonen.
Dem kör 3 bilar och en minibus som äger Hugues. Han är ganska speciell
och imponerande men jätte trevlig.
Kompis muezzin startar igen tidigt hans sång.
Jag stiger upp kl 6.30. Vi borde starta tidigt men jag har ingen
illusion. Dessutom finns en massa bilar bakom våra och ägarna är
inte dem som har lagt sig tidigaste. Wait and se,
Vi sticker tidigare än tänkt, kl9.15, men jag
är helt säkert att vi inte skall vara i Kiffa innan natten.
Marcel tog bort ett valv på Nevadas vattenpump och bilen skall
inte bli för varm.
Då sticker vi. Sista hjuls varvar i
Nouakchott.
Getternas marknad.
Familjen X har kartan för att köra ut ur
staden. Men vi svänger och svänger i Nouakchott. 3 kvart för att
hitta Kiffas väg. Jag kan föreställa mig scenen i den röda
Mercedesen. Madame ”Jag känner Nouakchott JAG” svänger på
vänster när hennes man säger att det är på höger enligt mappen.
Det ska ta 20 minuter för dem schweiziska, som inte var redo när
vi stack, för att köra ut ur staden med samma karta.
Ett par som cyklar sticker
samtidigt än oss. Vi skall köra om dem på utgång av staden.
Där börjar « La Route de l’Espoir » som
leder till gränsen med Mali. (Route de l’Espoir betyder Hoppens
väg eller Hoppnings väg)
Bilderna är i kronologisk ordning
Nouackchotts utgång
Efter bara en mil efter Nouakchott och dekoren
blir som på kalender. Röd, ockra öken, med nästan ingen
vegetation. Och ibland grå sand. Men landskapet ändra sig hela
tiden. Vägar med små kullar. Arkitekturiska stilen, om man kan
säga, ändrar också.
Faunan blir farlig. Nej, ingen tiger eller
lejon ! Men kor, getter, dromedar, åsnor i total frihet. Dem
betar på kanterna och går genom vägen på en gång utanför
övergångsställe eller dem sover mitt i vägen. En mamma dromedar
och hennes barn går förbi Danielles bil, lugna, livliga käke,
och förhånar föraren med det här karakteristika och full av
intelligens öga.
Ett par kilometer längre står en åsna.
Danielle saktar ner, man vet aldrig. Hon vaktar djuret. Och det
skall bli så hela vägen till Kiffa. Ibland en dromedars hjord
som går genom. Ibland 3 åsnor som sover. Ibland getter som går
fram, vänder sig, vet inte riktigt vart dem ska. Man måste åka
slalom, bromsa.
När asfalten är ren av djur, kollar jag på
kanterna. Lite renare än på norra av Nouakchott men ändå. En
däck, en däck, en däck, en åsna på ryggen i förruttnelse, en
däck, en däck, en däck, en halshuggande get, en däck, en däck,
en exploderad dromedar, en däck, en däck, en däck, en liftare
(levande), en däck, en däck, ett gäng av barn, en däck……
(Bilderna följer inte med texten nu)
Ibland finns tältar av nomader och hus, typ
kub av jord.
I en by tar en åsna som drar en släpvagn idén
att svänga på vänstern, utan blinkare of course. Jag är nära att
ta hela paketet på motorhuvet. Lite längre är det en get som
lämnar Cunégonde och Danielle köra förbi men föreställer sig att
den skall ha tiden att gå genom vägen innan jag kommer. Den
skall ha tiden men det kostar mig en våldsam fot på bromsarna i
en moln av rykande gummi.
Varje kilometer är ändå en riktig njutning.
Det är varmt ute. Jag kör i T-shirt, armbåge på öppet fönster.
Jag röker. Livet är skönt. Vi stoppar. Jag fyller min lilla
flaska med röd sand.
Lanskapet fortsätter att ändra ofta.
Byarna blir fler och fler också. Några som typ
nomaders läger med ett par hårda hus.
Vi stoppar i en av dem.
(Ej en som är på bild)
Ungar kommer direkt till oss, leende :
« Bonjour ça va ». Det är deras ledmotiv. Dem säger alltid så.
Vi frågar efter byns chef. En av ungarna försöker lura oss och
säger att det är han. Vi skrattar med honom. Vi går till
kvinnorna som står längre. Dem kollar på oss med förtigande. Vi
tar ut ur bilen en kartong av flip-flop, barn storlek, och ger
till dem. Plötsligt kommer leende på deras ansikte. Alla
skriker. Dem sticker med kartongen med tusen tackar. En gammal
man kommer till min bil:
Han : Vad är det?
Jag : Vi lämnade en kartong av skor
Han : Vad är det? En present?
Jag : Ja
Han : Varför present? Du vill ha present
också?
Jag : Heuuu nej! Vi vill bara ge det
Han : Varför present om du inte vill ha
present?
Jag : Heu...det är så.... Vi har kartonger, vi
ger dem.
Han : Sjukt ! Aldrig sett det jag!
Poliskontrollerna går ganska bra. Ingen vill
ha något.
Vi stoppar i en by för att köpa mat säger
Cunégonde. Själv vill jag hellre hoppa över mat. Vi går in i en
liten affär. Das Fuhrer beställer för sig. En påse kex, och
cigaretter. Marcel föreslår något men nej, man tar inte det! Hon
tar 2 flaskor vatten
också. (He he det finns inte bara ungerskarna som är kassa och
glömmer ta tillräckligt vatten hemifrån...) Hon undrar vad det
kostar och bing! Hon prutar! Vilken dumdjävel! Han säljer
cigaretter 400 ougouyas per paket ! 12 SEK ungefär. Madame är
inte glad! I Nouakchott kostade ett paket 350 ougouyas.
Jag går ut innan att explodera hennes ansikte.
Hon kommer ut en minut efter. Utan vattnet. Men tvungen att ta
kex paketet. Marcel hade öppnat det. Vilket asshole! Snål som
fan! Och hon spela de stora äventyraren men måste sova i rum med
luftkonditionering. Hon har stora kommentarer om Afrika,
kritiserar absolut alla som gör samma resa som oss, säger skit
på Franskarna som öppnar affärer i Afrika och agerar som
« kolonisatör » säger hon, men hon nekar betala en flaska vatten
i en fattig by. Hon tar cigaretterna ändå. Dem andra kan göra
utan vatten. Den stora borgaren kommer bluffa i Afrika men kan
inte betala en krona mer en flaska vatten eller ett paket
cigaretter. Shit ! Jag
undrar om hon prutar så när hon köper sina cigaretter i Spanien
och att skatter ska till staten och inte i budgeten-överlev av
en fattig familj. Jag fattar at folket här inte tycker så mycket
om turisterna om alla agerar som hon. Jävla röv!
Nej, stop, ta lugnt Pierre. (Jag
erkänner att allt nu hos henne irriterar mig. Det är så. När man
har börjat är det omöjligt att lägga av)
Vi skall inte stoppa med viljan innan Kiffa.
Landskapen ändras fortfarande. Ibland savann,
ibland sand. Jag tycker om. De stora byarna är ganska
stressande. En lång och trång gata, myllrande av folk. Jag vågar
inte ta bilder. Vi kör långsamt. En konstig känsla. Jag känner
att om trafiken stoppar skall jag sluta i kalsonger. Fel
intryck, människorna är ganska snälla. Men ändå. Man kollars på
ett konstigt sätt.
Vi kör förbi Aleg, där de 4 franskmännen blev
mördad i december. Inga problem. Men ett par byar senare skall
ett gäng barn kasta stenar på min bil.
Vi kommer sen i en plats planterad av palmer.
Jag byter batterier i kameran. Grosssse Katastrof! En bit av
asfalten har ramlat. Det gör ett stort hål. De andra undviker
det. Inte jag. Under bilen skrapar på asfalten. Jag bestämmer
att inte säga något till familjen X annars skall det bli snack
om si och så och jag orkar inte.
Efter palmerna kommer ett litet berg. Ganska
fint. Poliskontroll. Den här gången måste vi gå ut ur bilarna,
och ge våra pass. Den lilla blanketten räcker inte. Polisen
försvinner med passen. Vi vilar lite. Faktiskt jätte fint.
I Mauretanien är alla uppförsbacke och
nerförbacke på 10% enligt skyltarna. Dem har säkert köpt ett
helt lager och bryr inte sig om den riktiga lutningen.
Solen går ner. Färgerna är underbara.
Sen kommer natten. Vi kör en stund men måste
stoppa för att ta bort kartongerna på strålkastarna. Egentligen
ser jag inte skillnaden. Strålkastarna är totala slitna.
Danielle kastar en påse med choklader till en
liten tjej. Men en äldre pojke springer efter henne och
misstänker att hon inte skall kunna behålla hennes trofé.
Solen går ner
Äntligen kommer vi fram till värdshuset. Vi
körde inte så mycket på natten. Där har vi valet mellan sova
under en gemensam tält stil nomaders tält för 50 personer eller
rum med luft konditionering. Madame den Stora Äventyraren väljer
rummet igen. Jag blir lite tvungen att ta ett med Danielle. Hon
har problem med myggorna (fast
jag har inte sett en mygga sedan vi är i Afrika).
Jag har ingen lust att åka i stan käka med Das
Führer. Jag gör allt, omedvetet, för att förarga henne. Hon tog
rum utan frukost. Jag vill ha en frukost!
Jag stannar i värdshusets stora rum. Jag
beställer en kaffe. Servitören kommer med en termos. När han
fyller min mugg tror jag att Nescafé redan finns blandad. Men
nej, Nescafés påse är på bordet. Jag undrar om vattnet kommer
från kranen men han fattar inte. Jag frågar vad det kostar. Han
säger samma priset än för en full frukost. Litet problem. Han
sticker. Och han aldrig kom tillbaka. Men jag dricker inte
kaffet.
Polishus
Jag skriver en stund sen pratar jag med dem 2
motorcyklars förare. Finns också en grupp av amerikaner och
engelskt folk som kör en Cadillac långt som en dag utan slut, 6
dörrar. Det schweiziska paret kommer senare. Alla beställer mat,
kyckling pommes frites.
Vi väntar på maten och tjatar. As trevligt.
Mycket skratt. Det ändrar med stämningen med familjen X.
När de andra kommer tillbaka från stan har vi
inte fått mat än och så klart kritiserar dem mitt val att stanna
här. Skit i min lilla Pierre. Dem sticker till rummen.
Maten kommer 2 timmar efter beställningen!!!!
ÄCKLIGT!!!!!!!! Och trippel dyrare av priset som det kostade i
stan där de andra åt. Jag
fick veta senare att dem som brukar köra den här vägen stoppar
aldrig här och föredrar tälta vid polishuset.
När jag ska till mitt rum, knackar jag på
dörren. Inget svar. Jag knackar på familjen X’s dörr. Inget
svar. Nyckel är på. Jag öppnar. Svart. Ingen inne. Shit. Var är
dem ? Kidnappad?
(Omöjligt, vem skulle betala en lösesumma för den sjuka kvinnan!)
Jag frågar en som jobbar här och får veta att
dem byte rum. Jag ska dit för att få nyckel till mitt rum. Dem
är där att skriva nya blanketter till poliskontrollerna.
Ahaha! Dem har inte sagt till mig att göra det. Skit i! Jag har massa
kvar men dem vet inte.
|