7
Pierre i Afrika - del 16  

31 Januari –  DJENNE – BANDIAGARA - 15 / 20 mil (tror jag)

 

Jag vaknar tidigt med led lätta hjärtat trots en operation « töma magen » på toa. Lariam (piller mot paludism) och öl gifter sig inte så bra tillsammans. Liten dusch, jag packar mina grejer och går ta frukosten. Den snälla vita damen tycker att jag är ganska tidigt, (om hon visste min glädje !!!), hennes boy serverar min frukost.

 

 

 

 

 

 

 

Sen Danielle går kolla grejerna som hon vill i min bil. Vi ska sen till den snälla vita damen för att betala. Det är lite kallabalik. Danielle undrar från vilken land hon kommer. Bingo!!! Sweden!!! Och då börjar jag tjata svensk med en hotellsägare på Nigerflodenstrander.

Men nu är det inte allt, jag har bråttom att lämna allt detta bakom mig. Jag är sugen för att min semester börjar. Danielles grejer byter från en bil till en annan och ciao.

 

 

Bara att köra utan röd Mercedes framför mig ger mig en enorm pomme frite (fransk uttryck som betyder att man är på en stor och energisk form)

 

 

 

 

 

Jag kommer till färjan. Två unga killar kommer för att prata. För en gång skull vill de ingenting, bara prata. En kvinna och hennes smycken till salu kommer ta mitt huvet. Det tar 10 minuter innan hon fattar att jag inte skall köpa något. Jag säger att vi skall byta grejer på andra sidan av floden. Sen kommer den tjejen från dagen innan som ville att jag kör henne till Segou. Hon insisterar för att komma med mig och för att sälja grejer. Jag säger till henne att vänta den röda Mercedesen, de andra vill köpa. He he he!!! Det är lite elakt men det är min lilla pleasure på morgonen!

 

 

 

Solen är fortfarande låg. Jag förhärligars. Färjan kommer. En kille på en moped kör ner som en racket och kör på en unge några meter längre fram. Mer rädd än ont. Barnet ställer sig upp gråtande. Jag trodde att jag skulle bevista på en lynchning. Jag ska vara försiktigt på vägen, vad som helst kan komma upp framför när som helst.

Jag kör upp på färjan. En gammal gubbe med sitt barnbarn på knän sitter bredvid min dörr. Jag tänder en cigg. Han frågar efter en. Det är typiskt med såna människor att jag vill engagera ett samtal. Jag tänker att en sån inte skall komma gnälla för en present eller ett godis. Han är imponerande. Han utstrålar en j....... kraft.

Färjan lägger till men landnings plattor ställer sig i sanden. Dem 2 första bilarna kör ner och har vatten tills mitten av hjularna. En kille undrar mig om han kan komma med mig för att åka ner. Han vill inte blöta sina Adidas imitation. Han sätter sig på motorhuvet. Man ber oss att ha tålamod. Hela personalen på färjan jobbar för att fixa landningen. När jag säger personalen är det alla fotgängare som finns kvar på färjan.

En man och hans dotter smyger sig in på längs min bil. Mannen är också imponerande. En lugnt och tystlåten kraft. Den lilla tjejen utstrålar av renhet. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag skulle nästan be dem att ursäkta mig att vara. Min enda rörelse är att spänna armen med 2 gossedjur och godisar till flickan. Stupid europeisk man! Jag skäms. Men mannen och tjejen blir as glada. En annan man kommer bryta magin och gnäller för att också få presenter.

Under den här tiden klarar färjan landningen. Jag kör ner med killen på motorhuvet. Jag stoppar efter säljarnas bord. Kvinnan som ville byta ut grejer kommer. Vi börjar våra små affärer men plötsligt känner jag som om en bläckfisk tog mig i halsen. 1000 tals par händer går genom fönstret. Jag skojar. Fönstret är öppet. Flip-flops läger forsvinner. Helvete! Man kan inte ge nåt utan att hela byn kommer. Jag känner som jag ska befinna mig i kalsonger på 10 sekonder. Jag ger lite av det som finns kvar och jag sticker.

 

 

 

Jag kör hypercool hela dan. Framför allt stoppar jag ofta. Så snart som jag kör om en släpvagn parkerar jag och jag röker en cigg. Sen när kommer släpvagnen stoppar den här. Flip-flops och gossedjuren är ganska effektiva. Det bjuder mig för stora stunder. Familjen på släpvagnen, den gamle på cykeln, killarna som plockar slitna stenar vid floden, dem tre bröderna.

Jag har bekymmer med gas-oilen. Jag vill tömma mina 20 liter reserv i tanken. Men det blåser som fan och det är omöjligt att sätta fast tratten. Dessutom hela vätskan flyger och inte en droppe rinner i tanken. En kvinna och 2 barn kommer fram. Jag frågar om kvinnan kan hjälpa mig och hålla tratten. Shit! Hon får en halv liter gas-oil på händerna. Jag skämms. Jag ger papper för att hon torkar sig. Jag ger upp. Dem får grejer. Ja skall behöva vakta mätaren. Och tanka så fort som möjligt.

 

 

 

 

Damen som fick gas-oil på händerna

 

 

Efter Mopti blir landskapet stenigt och bergigt. Det är kanske glädjen att vara ensam men jag extasiserar mig på allt. Vilken fot! (franskt uttryck som betyder vilken njutning) Jag hämtar sand till Lisa efter Mopti. En gammal man går på vägen, haltante, men han går med rytmiska steg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Körningen skulle ta 2 timmar. Den tar 5. Jag sitter 20 minuter på en klippa, cigg efter cigg. Det är fint. Jag tänker på ingenting eller för mycket. Spelar ingen roll. Skit i det...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här vägen kallas « la route du poisson », « fiskens väg » därför att på berget över Bandiagara och i nerförsbacken svänger och vrider sig vägen som en fisk som simmar. Samtidigt på skylten står något om en kampanj mot AIDS.

 

 

 

 

 

Jag kommer fram till Bandiagara, jag stoppar på « Auberge de la falaise ». Jag tar en öl. Det finns några vita som äter. Jag tar ett rum. (Fick se dagen efter att det fanns tält uppe på altanen)

Jag går träffa guiderna. Jag tar en, Emile, kallas « Den Tjocka » av de andra. Han sätter sig i bilen och vi kör till byarna på berget och andra sidan. Han gör hans jobb.