30 januari – SEGOU –
DJENNE – 30 mil (tror jag, cirka)
(Kartan är här därför att jag glömde lägga den på början av Mali)
Jag vaknar tidigt. Jag pratar en stund med
Danielle sen dusch. Jag packar mina grejer och shit! Jag hittar
inte mina glasögon. Jag skall gå till baren från kvällen.
Jag går ut på altanen för att röka och kollar
på staden som vaknar. Fast staden är säkert vaken sedan länge
med muezzins högtalare som spottar böner sedan kl.4. Konstigt
Mali som blandar alla religioner ganska enkelt. Man vet inte vem
är vad, muslimer, katoliker, etc.... och ingen som bryr sig.
Från balkongen ser jag en sort av full tokig
hemlös som står mitt i vägen, kliar hans testiklar och skrämmer
barnen på väg till skolan.
Jag hittar mina glasögon vid stolarna i den
lilla salongen där jag satte innan lägga mig.
Jag tar ner till bilen mina grejer. Jag
träffar mannen från hotellet, Denis. Vi pratar. Jag skall kunna
parkera min bil på hotellets parkering när jag skall komma
tillbaka till festivalen. Och han säger att han skall hitta ett
rum hos någon för fredagen och lördagens nätter. Han slutar
kl.13 på fredagen och då kall jag försöka vara i Segou innan.
Finns inte ett ledigt rum under festivalen. Han ger mig tips och
informationer om Pays Dogon men jag skall inte säga nåt till
Chefen. Meningslös.
Finns inte frukost på hotellet. Jag går till
min älskade bar från kvällen. Livet organiserar sig. Butikerna
blir livliga. Det är inte så varmt. Solen belyser lite på små
smulor av gatan.
Jag sätter mig på terrassen. Ingen annan kund.
Jag observerar defileringen av barn och vuxna som går förbi,
släpvagnar med åsnor. Från bredvid baren hör man jämna smällar.
Vet ej vad det kan vara. Jag skall gå titta sen. Jag njuter av
frukosten gjort av en påse Nescafé och en påse mjölk i pulver.
Med smörgåsarna är jag som en kung. Och i den här ramen och den
här stämningen är jag lycklig. Det är bara skönt. Jag har inte
mynt för betala då går jag till hotellet. Jag träffar de andra
vid bilarna. Denis växlar pengar för mig och jag går tillbaka
till baren för betala.
Vid baren kommer smällarna från gamla
vävstolar. Männen som väver är as duktiga. Kvinnorna sitter på
golvet och rullar trådar. Jag frågar om jag kan ta bilder. En
mysig och charmig stämning flyger över den här verkstaden. Jag
skulle gärna kunna stanna flera timmar att kolla. Sen kvinnorna
börjar sjunga och männen svarar. Magiskt.
Senare när jag tänker på
den här stunden, har jag lust att åka tillbaka och förbättra
deras vävstolar.
När jag åker tillbaka till hotellet, jag tror
att vi ska sticka, träffar jag de andra som ska till frukosten
på baren. Jag använder tiden för att gå en sväng på gatan där
affärerna öppnar. Det är as trevlig att går i den här staden
utan mål. Jag ångrar att inte ha gjort det i Nioro och Bamako.
Framför en butik står en liten tjej, 3-4 år, som skriker till
mig « Toubab !Toubab ! » och hon skrattar. Vilken naturell och
kommunikativ skratt!
Jag glömmer lite tiden och skyndar mig till
baren och sätter mig med de andra. Afrikanskt service.
Dem blir otåliga. När frukosten kommer och dem
upptäcker (vilken
överraskning!) att mjölken är i pulver, säger Big Chief: ”Vi
kunde lika bra ta frukosten i bilen!” OTROLIGT!!! Hon fattar
inte var hon är. Hon förkortar allt på såna grejer. Hon sitter
på terrassen i Segou. Magnifique! Hon kan inte kolla omkring
henne. Hon kunde stanna hemma. Hon skulle få den perfekta
frukosten varje morgon.
Jag föredrar att stiga upp på en gång och åka
kolla lite i Segous affärer. Människorna är leende och trevliga,
…jag tycker om. En kille kör förbi på en cykel i trä, skit fint.
Alla skrattar åt honom. Jag hittar balafon som kostar 1500 CFA.
Jag undrar en gång till priset och han konfirmerar. Hum… jag
skall se när jag skall komma tillbaka till festivalen. Jag går
förbi frukter och grönsakers marknad. Fortfarande så färgad,
från kvinnornas klänningar tills dem sålda produkterna. Finns
ganska mycket sand i luften. Shit vad jag älskar den här staden.
Jag trivs. Tyvärr måste jag be back in the reality.
Jag mötas Fröken DumDum, hennes man och
Danielle. Vi sticker. Jätte svårt att förklara min välbefinnande
från kvällen till Danielle. Riktiga personliga grejer.
Vi kör. Alltid samma dekoren, savannen, ibland
med höga träder, ibland med torra buskar. Gult gräs. Byar med
hus i leras tegel (tror
jag). Ofta byarna är några spridna hus på vägens kanter,
barn som leker nakna vid asfalten och som hälsar när vi kör
förbi. Vuxna ligger på deras lokala brassestolar, under trädens
skugga, och dem bryr inte sig om en eventuell statskupp.
Bensinstation.
Annars kör genom större byar där butikerna och
affärerna ligger nästan mitt i vägen. Slalom för att köra genom
människorna, åsnorna, getterna, lastbilarna som kommer framför.
Men det luktar livet. Nästan omöjligt att köra förbi. Finns folk
överallt. Det luktar grillat får! Savannens taxier lämnar deras
passagerare.
Finns farthinder när man kör in och ut. Men
skylten är precis där farthinder ligger. Då ofta blir det lite
rodeo.
Första möten med
....jag vet inte namnet.
I
|