7

2011-10-29 Linköping Jazz & Blues Festival

Vi beslutade oss för att åka norrut för att besöka Linköpings Jazz & Bluesfestival. Det var Jens som tog initiativet då han beslutat att disponera helgen tillsammans med sina avkommor och deras partners. Det var absolut Honey B & The T-Bones som drog mest men vi fick också lyssna en del Jazz och Rockabilly som höll måttet. Tillställningen i sin helhet får tre och en halv knapp, hade det serverats lite mer bredd på bluesen hade förmodligen det totala intrycket resulterat i fler poäng.

 

 

Nästan Hela "Jensa-flocken" på väg mot Linköpings Konsert & Kongress där själva festivalen ägde rum. Jens "stora" dotter anslöt till sällskapet något senare.

 

Ewa Rolling, en av eldsjälarna bakom festivalen, instruerar Anita hur upplägget fungerar och var man hittar scenerna


Vi ramlade först in på scenen där Wentus Bluesband lirade. Vi fastnade där en bra stund och missade på detta sättet Bengt Hallberg som vi hade planerat att lyssna på.
Wentus är i dess bästa stunder fullständigt lysande men blandar upp dessa mästerstycken med mer tveksamma inslag som blir lite flata och saknar både feeling och inspiration. Detta drar förstås ner det antal knappar vi delar ut men tre ganska tveksamma blir det i alla fall (i deras bästa stunder ville vi strö ut alla fem knapparna).

 

Vi stötte på två tvättäkta Blueslovers också, KUL!


Kim "Hiding" Vikman

 

Wentus firar 25-års jubileum i år, inte dåligt!


Juho Kinaret

 

 

Robban Skoglund (ibland kallad "Lill-Skogis" hamrade på trummorna med bravur, som vanligt.

 

Niko Riipa

 

 

 

 

Sedan var det dags att besöka dessa glada Jazz-gossar (nja, det var kanske inte glad-jazz som gällde). Jojje Wadenius med Östgötabandet levererade skön jazz och Jojje levererade precis som vi förväntat oss. Skönt att lyssna på lite Jazz igen, det har ju gått en tid sedan man hängde på Montmatre i Köpenhamn (kanske 30-35 år, typ)

 

 


 

 

Jojje har hunnit med en hel del i sin karriär. Här några höjdpunkter och artister han hunnit med att spela med (hittills):

Made in Sweden, Cornelis Vreeswijk, Pugh Rogefeldt, Berndt Staf, Björn J:son Lind, Blood, Sweat and Tears, Roberta Flack, Simon and Garfunkel, Steely Dan m.fl. Ja listan kunde göras mycket längre.
Men den största meriten för mig är att det var Jojje som stod för musiken till "Farbrorn som inte ville vara stor" (ja, "Kalles Klätterträd" också)

 

 

 

 

 

 

Trickbag lirade, enligt mig, Rockabilly och gjorde detta med full inlevelse och energi. Inte dåligt alls men kanske inte min favorit genre. Tre feta knappar kammar även de hem.

 

 

 

- Va! Skall jag tuta NU...?


 

 

Härlig gubbe som kräver en extra liten stilstudie

 

 

 

 

 

 

Koncentrerad?
Jajjamensan!


 

 

Så var det då dags för Ewa att presentera kvällens ABSOLUTA höjdpunkt...

 

Honey B & The T-Bones. WOW!

 

 

Esa Kuloniemi på gitarr och sång, här med glasögon både här och där bara för att komma i stämning.


Jaska Lukkarinen på trummor

 

På bas och sång: Aija “Honey B.” Puurtinen

 

 

 

 

 

Här snackar vi om ATTITYD!

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

Frida, Jens minsting, gillade också Honey B & The T-Bones

 

Jaska med ett trumsolo, ett intressant och bra sådant, med en stock och en marackas

 


 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 


Världsklass!

 

Efter urladdningen med Honey B blev det kanske lite tamt med Interstate 40:s (säkert ganska orättvist). Vi kanske också var lite mätta på de Rockabillyinspirerade inslagen på "blueslinjen". Interstate får nöja sig med två knapar denna afton.

 

 


 

Sven myser...

 

 

 

 

Bandet fick i alla fall igång de allra flesta i publiken, en del kom till och med in i någon form av extas...

 

Vi irrade oss in på en liten jazz-scen och fick lyssna till smäktande musik med en mycket duktig jazz-gitarrist.

 

Alla var tysta där inne och var placerade längs väggarna så vi kännde oss lite utanför och lämnade ganska snart salen, så tidigt att det blev svårt att dela ut knappar.

 


 

 

Howlin Bill var det också fart på, lite trist att musiken han spelade var ganska likt det vi sett tidigare, men bra var det.

 

 

Grym munspelare med en grym "pipa".


Bill kommer från Belgien där vi vet att det finns mycket god musik (tack vare John i Mönsterås)

 

 

 

 

 

 

Denna gitarrist levererade ett solo som var helt fantastiskt och som säkert bidrog till att det blev fyra knappar i stället för tre...

 

 

Sång utan mick men stark ändå. Imponerande.

 

 

 


 

 

 

Sista setet blev det Jam med många av artisterna. Kul!