7

Mönsterås bluesfestival 2011, lördagen

 

 


Vi fick en mycket bra start på vår festival-lördag tillsammans med The Aces. Bandet tyckte det var lite tidigt för ett blues-gig, men det tyckte inte vi. Skön svängig blues med ynglingar blandade med veteraner. Måste vara hur kul som helst att spela far och son (Eric och Calle Engström) i samma band, här är man allt lite avundsjuk.
Jag köpte skivan ocså, inte så dum faktiskt...

 

 

 

 

Martin Olsson och Calle Engström (som vi såg på fredagen tillsammans med MBB)

 

 

Ken Bäckström som lirade på en vacker Telecaster... 

 

Mönsterås-sonen Simon Mårtensson lirade keyboard med bandet. Simon som vi har haft nöjet att njuta av tillsammans med Pelle Lindberg Band tidigare. En grymt musikaliskt skicklig kille som säkert spelar alla instrument som man sticker till honom. 

 

 

 

 

Klockan var tidigt men det spritte redan i benen på några av festivaldeltagarna. Detta danspar underhöll oss (och säkert banden också) med sensuell, skön dans av yppersta kvalité. 

 

 

Delar av den förnämliga SBC-juryn (där för övrigt även m3 var representerade i form av Isac) 

 

 

Man tog sig an klassikern "I'm going down" och gjorde detta på ett mycket bra sätt. 

 

 

Anita och övrig publik njöt i morgonsolen. 

 

 

Eric Engström. Jag gissar på att Calle är lite stolt över att äpplet inte föll så långt ifrån päronträdet. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter denna härliga start på festival-lördagen var det dags att ta sig an de tävlande i Scandinavian Blues Contest. 

 

 

Första bandet ut i SBC var Peach Corner . Detta var ingen direkt höjdare. Otajt, lite falskt och utan både känsla och sväng. 

 

 

 

 

Det hjälpte inte med söt sjungande gitarrspelare, coola hattar eller grå kostymer. Det räkte helt enkelt inte riktigt till...

 

 

Nä, Peach Corner fick ingen röst av m3, den här gången. 

 

 

 

 

 

Vi tog oss vidare längs Storgatan och kom fram till No Possession Blues. Här var det annat ljud i skällan.

 

 

Danne "Dagny" Pettersson (kompguitar,munspel och sång) gav

 

Micko "Ylmen" Yllinikka  

 

 

Mattias "Steve" Vestlund trakterade basen

 

 

Mikko "K2" Karppinen bakom trummorna

 

En lite småfrusen publik men jag lovar att de blev varma i hjärtat vid No Possesion Blues scen.

 

 

Det märktes att dessa gubbar älskade att spela och det smittade av sig på oss i publiken. Något som imponerade stort på mig var att de inte behövde vrida upp stärkarna på max för att uttrycka sig, utan levererade vad de skulle med volymen satt på "behagligt".

 

Ett stort urval av egna låtar gav ytterligare plus i bedömningskassan.

 

Härlig publikkontakt och gôtt snack mellan låtarna.

 

Stora som små flockade sig runt scenen

 

 

Nä, tomaterna i påsen fick ligga kvar, de var absolut inte ämnade för No Possesson Blues.

 

 

 

 

 

Bandet kommer från Vaggeryd vilket ju inte gör saken sämre.

 

 

 

 

 

Just så här skall det vara på Storgatan i Mönsterås en blueshelg. Det blir inte mycket bättre än så här.

 

 

Så här skriver bandet om sig själva på FB:
"Vi ska försöka roa alla bluesälskande nostalgiska människor som anser sig vara trötta på det kommersiella musikmord som pågår med att hedra några av dom som skapat mycket av den musik som påverkat oss och världen för all framtid. Och det tänkte vi göra med att spela smått omgjorda covers och egna blueslåtar. Några av dom som hamnar på spellistan är Johnny Winter, Stevie ray vaughn, Jimmie Hendrix, Nina Simone och många fler."

 

 

Här kan ni lyssna på några av bandets låtar: http://www.myspace.com/nopossessionblues

 

 

 

 

Jarre bjussade Mikko på ett m3-plektrum som han ihärdigt försökte tugga i sig. Det såg kanske ut som en lakritskonfekt...?

 

Undrar om det var en Hound Dog Taylor-låt han lirade för jycken...?

 

 

 

Benny Ferander var nästa bluesman att bli granskad. Fantastiskt skönt gitarrspel, något svagare sång.


Det såg så enkelt ut när Benny smekte fram gamla bluesklassiker på sina guror. Man blir så j_a avundsjuk...


 


 

 

Patrik Jansson Band höll till på scen 4. Bandet lämnade oss ganska oberörda vilken naturligt vis inte är bra. Det lyfte liksom aldrig...

 

 


Bluesland bjöd på högljudd soulbaserad blues med bra tryck i. Bäst var dom i deras souligaste nummer. De känndes stundtals lite övertända vilket kanske drog ner bedömningen en aning.


Jag gillar de två extraprickarna på klaviaturen, de bidrog säkert till de sköna orgeltonerna i de tunga soullåtarna.

 

 

 


Hoppas att strumpan var nytvättad.


 

 

 

Elmore Jansson och Hårda Tider var sista bandet att bedöma. När vi kom lirade man några kountryinspirerade låtar vilket knappast gick hem hos oss, men det skulle bli bättre. Sköna blusiga låtar med vis-tuch och dessutom på svenska gjorde att vi gillade bandet bättre och bätter för att till sist tycka att det var väldigt bra.

 


 

 

 

 

 

 

 

Blue Angela Mood hann jag inte se så mycket av då de lirade på Storgatan men det skulle bli mer av detta band på stora scenen senare på kvällen, som tur var.

 

 

 

 


Juryn var i år väldigt samspelta i sina bedömningar och det blev No Possesion Blues som välförkänt vann SBC 2011.
Juryn får fem knappar ;)


 


Spända bandmedlemmar väntar på att få höra juryns beslut


"Hmmm... Den motiveringen skulle kunna stämma överens med oss."


Stora glädjescener utspelade sig på scenen.


Pressen var där och ville givetvis veta hur det kändes.


Glädjefnattet fortsatte bakom scen...


...och långt senare på kvällen kunde man skåda uppsluppna och jublande Vaggerydsbor.

 

Värdiga vinnare, absolut!

 

 

 

 

 

 

Så blev det dags För Blue Angela Mood på stora scenen. Härligt ös, som vanligt. Bandet blir bara bättre och bättre, undrar just vart detta skall sluta.

 


I år var bandet förstärkt med en gubbe på en låda som skötte rytmen, och detta med bravur.

 

Helene och hennes sax


Jonas med sin nya gitarr (fast det är nog så att han ALLTID har en ny gitarr)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det gick att dansa snyggt till Blue Angela Mood också...

 

BC and The Heart Keys bjöd på ett härligt gig, fullt ös från början till slut. Bill tillhör den absoluta gräddan av Svenska bluesmän.

Bill Öhrström fick också årets Bluesstipendiat vilket för Bill kom som en fullständig överraskning. En mycket välförkänt utmärkelse.

 


Janne "Loffe" Carlsson på trummor gjorde ingen besviken. Många fattar nog inte vilken stor musiker denna mångsysslare är.

 

 

 

 

 

 

 

Vilken energi det finns i denna gubben.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter Öhrström och hans gäng fick vi tid med en vildssvinskebab. Mumsfillibabba.

 

En bärs i väntan på nästa band.

 

 

Jo, juryn var enig. Denna något laddade bild ljuger å det grövsta. Det var ljudnivån som gjorde att samtal måste ske med ansiktena väldigt nära varandra.


Vacker blueskärlek

 

 

Ett lite udda inslag på årets festival var Mikael Rickfors ocm hade Jonatan Stensson med sig. Trots att Mr Stensson var med så blev det inte någon riktig bluesstämning på detta gig. Det blev ett ganska svagt slut på en för övrigt mycket trevlig festival.