7

Åmåls Bluesfest 2007

 

Åmåls bluesfest blev en härlig tillställning som vanligt, mycket skönt bluesfolk, festligaste stämningen man kan tänka sig, härlig musik och tro det om ni vill men även härligt väder. Det enda som kan reta upp en något är den stora avsaknaden av toaletter på XO, man tillbringar alldeles för mycket tid i kön på muggen, trots detta så är det självklart en given fullpottare för festivalen i sin helhet.

Är det inte "Kajek" där i hatten... ;-)

 

 

Nisse öppnade som vanligt. Man måste imponeras av arrangemanget som sådant, vågar knappt tänka på hur mycket jobb som det ligger bakom en bluesfest som denna.
Kommunchefen var också uppe och invigde festivalen. Det måste kännas bra att bossa över en sådan bluesig kommun.

 


Nåja, ALLT kan ju inte bli rätt...
(felvänd 8:a -bakvänd 2:a, eller är det en 5:a som sitter upp-och-ned?)

 



Först ut (om man bortser från skolbandet från Karlbergsgymnasiet som rev av några pop-låtar) var Käll Hults Blues Orkester. Det svängde på ordentligt och med mycket glimt i ögat. Det är kul när man letar lite egna stilar tycker jag.

 

 

Käll Hult Blues lär ha börjat som ett 40-årskalas (!) för att sedan utvecklats till en bluesikal. Underliga äro bluesens vägar.

 

Niklas Larsson "knäspelar" sin Dobro. Järvt att ha på sig en Hendrix T-shirt på scenen!

 


 

 

Richard Tehler & The Licktones lyfte inte riktigt i år heller enligt mig. Det hjälpte inte att Lil' Jimmy Reed var uppe och försökte hjälpa till. Bandet hammnar på samma "poäng" som förra året.

 
 

Richard Tehler

 


Jenny Almsenius & Martin Abrahamsson underhöll på ett, för en bluesfestival, udda sätt. Här var det mycket visa och en stor portion teater. Någon sade att Jenny inte var trovärdig en annan grät av känslosvallningar (morgonbluesen på Café Örnäs) själv tror jag att jag hade uppskattat Jenny mycket mer på en visfestival än på en festival där man förväntar sig blues.

Har jag nämnt att det är den mer skitiga bluesen som klingar bäst i mina öron...

 


Svante och Filip är alltid lika sköna att lyssna på, jag tycker dom kompletterar varandra på ett mycket skönt sätt. Kul att höra att Svante äntligen skall släppa en platta med Sailors, den ser vi fram emot, innan årets slut var det väl...?


Det bästa på torsdagen var A Sense of Blue Cream. Här bjöds det på många gamla klassiker och mest njöt jag av deras brittiska alster. Bandet som påstår att de i princip inte repar mellan sina gig vilket låter smått otroligt med den tajta blues/rock de levererar. Här ryckte det i hela gubben... Full pott.

(Någon i min närhet sa "Det var det, nu kan man åka hem" och jag var beredd att hålla med...)

 

 

Stabila ljudtekniker såg till att vi fick lagom portioner av de blå tonerna.

 

 

 

Man träffar mycket trevligt och kul folk på festival. Här är mötet mellan BlueTone och Musikmästarna dokumenterat

 

 

 

På fredag morgon var det ostfralla, kaffe, porlande vatten och Svante och Filp som gällde. Många var förvånade att se mig på Café XO i denna arla morgonstund, inte minst jag själv, men detta ville jag inte missa ett år till.

 

I fjol menade Svante att det var en av deras bästa spelningar någonsin, den till frukosten. Jag blev knappast besviken. Bättre än så här kan man inte börja en bluesfestivalmorgon på. Så jävla skönt...

Njöt av den lugna långsamma stämningen men älskade också när Filip fullständigt flippade ut i en av låtarna, fann mig själv sitta och skratta så tårarna rann.

 



Jamsession på Cafe XO:s bakgård. Denna happening blir bara bättre och bättre, det finns så många bra musiker som gärna vill leverera på Åmåls bluesfest. Micke K styr upp det hela på ett föredömligt sätt och det hinner aldrig bli tråkigt och enformigt. Här blev man knottrig till Voodoo Child, nice.
Jag väljer att ge hela företeelsen poäng och inte enskilda inslag, detta har blivit en av festivalens måsten.

 


En härlig feeling och en underbar glimt i ögat hade denna blueslirare av den något mindre modellen, Arvid. Mest gillar jag då han dirigerade Lil' Jimmy Reed i en avslutning på en av låtarna

 

 

 

 

 

Här var en trummis som imponerade mycket på mig och det är klart heter man Skoglund i efternamn så är ju halva jobbet gjort, eller...

Vill man höra mer av Robban Skoglund skall man leta upp ett band som heter Hot Dog Taylor & the Mustardmakers(!) eller PG & The Hooligans. Följ länken så kan man lyssna på låtar också...
Det skall varit jäkligt kul och höra mer från honom! Han lär spela både Jazz och punk också och bredd är något som imponerar mycket på mig.

(Tack Micke för informationsifyllningen)

 


 

 

Anders Andrehn  imponerade lika mycket på jamsession som på giget med A Sense of Blue Cream klällen innan 

 

 

Hanna Tolf tillsammans med Dick Ahlin gjorde ett väldigt bra framträdande, precis som väntat.

 

 

 


 

En mycket duktig munspelare dök upp här jammandes tillsammans med "Zappa" på bas. 

 

 

John Mooney var en av de gubbarna från USA som jag i princip sågat på förhand. Min inställning är att Amerikanska artister ofta är väldigt överskattade och att vi har mycket bättre musik på bra närmare håll. Jag måste och krypa till korset här och erkänna att jag hade fel vad gäller Mooney. Här levererades underbar blues med cool attityd och mycket närvaro.

 

 

 

 

 

 

 

Blues från Skottland var nytt för mig, inte alls dumt om man får den i doser av Wolftrain.

 

  

 

Väldigt sofistikerad trummis 

 


 

Trevliga tjommar, gubbarna i Wolftrain, ville ha över oss till Dundee på festival.
 

Mer jamsession åt folket!

Lil' Jimmy Reed tog sig ut bland publiken på XO:s bakgård och rev av en låt mitt i trängseln.

Och så var det dags för lite gitarrgympa

 

Mivke K ville och kunde(!) också ;-)

Fatta partyt! Jag bjuder på ett par filmer:

Film nr 1 (12MB)
Film nr 2 (21MB)

 


Ett stort tack till alla trevliga funktionärer som gör denna bluesfest bara för oss!

 



Det absolut bästa bandet på festivalen var utan tvekan Honey B & The T-Bones. Bandet kommer från Finland och spelar blues på ett härligt annorlunda sätt. Vilken attityd och energi detta bandet pumpar ut. Här ville man absolut ha fler M3-knappar att dela ut men fem är som bekant max.

 

 

Esa Kuloniemi drar på för fullt.

 

 

Vilken attityd! Vilken utstrålning! Vilken Bassist! Vilken röst! Vilken kvinna! Aija Puurtinen!

 



Sven Zetterberg passar absolut bäst i mindre band som denna trio. Gilla Stoffe på trummorna, han gör en aldrig besviken. Detta var också ett coolt gig men det med Calle Engström i Mönsterås var bättre.

 

 

Carlos De Junco från Canada bjöd på munspel så det stod härliga till. Många tyckte detta var lite tråkigt, inte jag. Helt otroliga melodier kom från Carlos munspel.

 

 

Extra roligt blev det när Filip Jers kom med på en låt. Det är alltid lika kul med lite överraskningar.

 


 

 

 

 

Precis så här glad blir man när man kan slappna av med en bärs efter en lång dags basande över en öppen scen (jag var också glad utan att ha basat över någon öppen scen).

 



Lördag morgon startade vi på XO:s bakgård med frukost tillsammans med Jenny Almsenius och Martin Abrahamsson. Stämningen var bättre på fredagen (det blev stundtals aningen för klämkäckt för våra tunga sinne) så vi beslöt oss för att ta oss ner till Café Örnäs i stället där Svante och Filip höll hus.


Svante och Filip mot väggen. Så skall det låta i en gubbes öron på en bluesmorgon med torr hals och ett tungt sinne.

 

På XO:s bakgård började vi lördagen med HP Lange & The Delta Connection och nu var det dags för ännu en fullpottare. Ett härligt delta sound med mycker Fat Possum stänk. Paul Junior på ståbas bjöd både på underhållning och stor musik.

 


Sköt att få höra R.L. Burnnside låtar från denna danska storlirare. HP Lange.

 


 

Jens K Pedersen på trummor

 

 

Nä, detta kunde kvitta. Man är inte automatiskt bra bluesartist bara för man kommer från USA och är färgad. Michael Roach. Tråkigt.

 

 


 

Men den som väntar på något gott...
Succén från fredagskvällen på XO:s bakgård. En bakgård som var fullständigt överfull. Honey B and The T-Bones. Samma goa ös som kvällen innan. Jag passar på att ge dem fem M3-knappar till, bara så ni fattar hur bra det var.
Trevligt att HB&TTB länkade oss från deras hemsida.

!

 

 

 

 


 

 

 

 

 

Sven Zetterberg fick ynnersten att spela sista låten med Honey B. Det gjorde han ganska bra. Måste säg att det var mycke jävlaranamma och tryck i Svens gura.

 




 

Vi såg en stund på jamsessionsessionen här med Fredrik Karlsson innan vi begav oss hem för ett källarparty som kanske kommer gå till historien.

 

 

 



På lördagen var Jo' Buddy and Down Home King III det enda "måste" i min egendesignade karta över festivalen, annars var det ganska mycket main stream blues som inte direkt lockade mig vilket också kan vara en fördel så man kan umgås med bluesfränder och tugga lite skit och häva en bägare.
Jag trodde Jo' Buddy skulle vara snäppet bättre än vad han visade sig vara. Gillade några låtar skarpt medan andra var betydligt flatare.
http://www.ram-bam.com/


 

 

 

 

Här hittar du mer bilder från festivalen, då mest party och vimmel: 

Party och Vimmel

 

Jens tog ett gäng bilder också:

Jens Bilder

 

Vi tog ganska många bilder på festivalen. Är det någon som är intresserat av några speciella, högupplösta bilder är det bara att skriva ett mail till isac@musikmastare.se . Tala gärna om vad ni skall använda bilderna till.

 

Var inte rädda för att skriva lite kommentarer i vår gästbok.